pre-New York anxiety

Mamma åkte nyss hem. Hon har varit här i sen i söndags, vilket har varit supermysigt. Vi har satt upp gardiner, gjort ännu lite mer i ordning i lägenheten, ätit gott och kollat på film. Kändes jättetråkigt när hon åkte, det var skönt att ha henne här. Nu är jag och Stefan ensamma igen, med huuur mycket förberedelser som helst. I övermorgon åker vi till New York (SÅ pirrig), och vi måste packa, tvätta, skriva ut alla dokument att ha med oss, osv osv. Men jag tror det får vänta tills imorgon. Då åker nämligen gipset ÄNTLIGEN av, och jag kan röra mig (någorlunda) som en normal människa igen! Ska skämma bort mig själv med att få naglarna fixade då, det är så välbehövligt. 

Jag är väldigt nervös inför resan till New York, även fast jag har rest en del förut. Är nervös för alla timmarna på flyget, på hur vi tar oss från flygplatsen till hotellet. Är nervös för att jag läst dåliga recensioner om hotellet (kackerlackor på väggarna, bed bugs i sängarna, söndriga och smutsiga toaletter) och för att min fot kanske inte håller när vi väl är där. Har aldrig någonsin tänkt och oroat mig såhär mycket innan, och jag har ändå rest en hel del, och ganska mycket själv. Måste lugna ner mig, och istället tänka på allt coolt vi kommer få uppleva. New York, liksom! Tänk! Äntligen kommer jag dit!

i'm stuck

Idag är ingen bra dag. Jag är jätteledsen. Kom precis ur sängen. Har sökt säkert 20 jobb bara de sista två veckorna, och säkert mer än 50 jobb sen vi bestämde oss för att flytta till Borås. Och ingen verkar vilja ha mig. Visst har jag jobbet i Göteborg jag nämnt innan, men dels är det bara ett extrajobb, dels är det en bit att pendla (kommer jag lägga mer pengar på bensin än vad jag kommer få ut i lön?) och dels har min chef inte alls verkat särskilt intresserad av mig sedan jag var tvungen att sjukskriva mig pga. av tån. Jag är helt handfallen. Vad GÖR jag om jag inte hittar ett jobb? Jag har också räkningar att betala, precis som alla andra har. I somras var jag inte det minsta orolig, jag menar, en kandidatexamen i marknadsföring, en chefsposition och restaurangvana i ryggsäcken måste ju göra mig mäkta eftertraktad, tänkte jag. Men så var det tydligen inte. Förstår inte vad jag gör för fel. Varför vill ingen ha mig? Stefan sökte jobb en söndagsförmiddag i somras, och hade tre erbjudanden redan på kvällen. Jag förstår att han har mer erfarenhet än vad jag har, och jag köper det. Det är helt okej. Men jag har mer akademiska meriter än vad han har, betyder det ingenting eller? Man pluggar för att få ett jobb, och ändå sitter man arbetslös när man tar examen. Det är helt otroligt. Känns som att jag sjunkit lägre än lågt och sökt jobb jag egentligen är alldeles för överkvalificerad för. Men vad gör man? Jobbar hellre som korvgubbe än att vara arbetslös.

Har någon av er några tips på jobb? Eller känner ni någon som skulle kunna tänka sig att anställa en 22-årig serviceinriktad brud med skinn på näsan, restaurangvana och en kandidatexamen i marknadsföring? Hojta i så fall, och hjälp mig. Snälla.

one week to go

Dagarna går ganska sakta, men ändå är det bara en vecka kvar tills jag får ta bort gipset och över en vecka sedan jag fick det. Jag tror den här veckan kommer gå ännu fortare, för mycket roligt händer. Vi fixar och donar i lägenheten här, och den börjar bli riktigt, riktigt fin nu! På lördag ska jag ut och äta med en nyfunnen kompis och på söndag kommer mamma hit. Nästa vecka kommer vara all about förberedelser inför New York-resan, och dessutom ska jag göra mina naglar, gå på personalmöte på nya jobbet och så åker ju gipset av. Fullspäckad vecka, med andra ord. Mycket, mycket roligt.

friday

Slow progress. Fick in till ortopeden och byta gips idag, mitt första hade blivit för stort nu när svullnaden över foten lagt sig. Så man kan väl säga att det går framåt. Det gör inte alls lika ont i tån längre, men jisses vad grön/blå/lila/röd/svart den är. Läskigt! Hela min tå ser ut som ett blåmärke och är dessutom helt sne. Kommer göra ont att traska down the streets of New York om två veckor. 

Nåväl. Stefan rår om mig som den gentleman han är: städar, lagar mat, diskar, tvättar, tvättar mig och klappar mig på håret när jag är ledsen. Han är fantastisk. Ikväll stod falukorv med potatismos på menyn, och nu ska vi äta chokladpudding och kolla på film. Livet är fint.

otur

Oj, HÄR ekar det tomt! Nästan en månad sedan jag skrev något. Vad som har hänt? Mycket har hänt. Sommaren på restaurangen är över, Stefan och jag är på plats i Borås, jag ser för tillfället ut såhär:

...och livet känns mest surt, om jag ska vara ärlig. Med en bruten stortå och gips upp till knät kan man inte göra särskilt mycket, om ni inte redan visste det. På grund av att Stefan och jag tappade en heavy-ass spegel på min fot, så gick stortån av på mitten. Vilket betyder att jag ska se ut såhär i ungefär två veckor till. Jag hoppar på kryckor och kan knappt inte göra någonting. Jag skulle börja på nya jobbet i tisdags, men det var ju bara att glömma. Att servera med kryckor är inte direkt någon hit... Vi åker till New York om ganska exakt två veckor, och dit får man inte åka med "gipsade kroppsdelar", som sjuksköterskan så snällt berättade för oss. So where does this leave us? Jag får ta av gipset lite tidigare än tänkt, köpa skitbreda skor och sen gå så mycket jag orkar och kan i New York. Så jävla typiskt, alltså. Har hela hösten uppbokad, och så händer det här. Inte roligt någonstans.