Igår la jag ut den här artikeln på Facebook, och det blev uppståndelse. Jag ville lyfta fram artikeln, då den berör saker som svenskar är och har varit alldeles för rädda för att prata om. Och det är dagens läge i Sverige. Jag möttes av kommentarer som "egoistiskt" och "kränkande", men det var inte alls så jag uppfattade artikeln.
Vi tar det från början. Jonas Andersson skrev en debattartikel i Expressen om hur han tycker att staten har en skyldighet mot oss som bor här i Sverige, inte "mot de 7 370 000 000 människor som inte är medborgare i Sverige, som inte betalar skatt i Sverige, och som inte är en del av det svenska samhällskontraktet". Och den här artikeln delade jag. Inte för att jag hatar icke-svenskar. Inte för att jag hatar invandring. Och inte för att jag är rasist. Låt mig få börja med att förtydliga det. Vad jag dock inte tycker om, är sättet invandringen just nu sköts av Sveriges regering. Det är fel, det är ohållbart och det är otillräckligt. Jonas, precis som jag, menar på att Sverige måste prioritera sina egna. "Jag tycker att svenska staten i första hand har skyldighet gentemot de svenska medborgare och skattebetalare, som de lånar pengar av". Och där kastades ordet "egoistiskt" fram i kommentarsfältet på mitt Facebook-inlägg. Det jag uppfattar att Jonas vill säga i artikeln är att man inte är egoist om man väljer att sätta sig själv och de man älskar framför alla andra. Och det är ju helt rätt. För visst skulle du inte ge grannens barn mat om du inte kan ge dina egna barn mat? Det handlar om resurser och prioritering. Man har ett ansvar gentemot sina barn, precis såsom Sverige har ett ansvar gentemot sina barn (invånare), att sätta tak över huvudet på dem, mat på bordet och se till att de kan växa upp, leva och dö i en trygg värld.
En av mina Facebook-vänner kommenterade det här fantastiska angående artikeln: "Egoistisk? Snarare realistisk. Eller vart går egentligen gränsen? Vi kan sluta ge våra dagisbarn mat, då det finns andra barn i världen som är hungrigare. Vi kan sluta arrestera brottslingar, då det finns andra brottslingar som begår värre brott i världen, osv. På samma sätt som vi privatpersoner prioriterar vår ekonomi måste även Sverige som land prioritera sina resurser. Om vi som privatpersoner väljer att donera pengar till katthem, kollekt eller forskningsfonder är detta självklart upp till oss som individer. Om vi däremot väljer att prioritera ovan nämnda rörelse före att betala hyra, mat, dagisavgift och andra räkningar, kommer detta självklart få konsekvenser."
Alltså, Sveriges regering har en skyldighet att sätta svenska invånare i första hand. Precis som Sveriges invånare har en skyldighet att betala skatt, har regeringen en skyldighet mot sina invånare att förvalta de här pengarna på ett sätt som gynnar dem tillbaka. Jag vill t.ex. att mina skattepengar, som jag jobbat ihop och betalat in, ska gå till mina föräldrar när de blir gamla och hamnar på ålderdomshem. Jag vill att pengarna ska gå till mina eventuellt framtida barn och deras skolgång. Och jag vill att de pengarna ska gå till sjukvården, i fall jag behöver hjälp under mitt liv. Och detta skulle jag aldrig någonsin kalla egoism. Däremot skulle jag kalla det överlevnad. För om jag inte tar hand om och prioriterar mig själv och mina närmsta, vem ska då göra det?
