2015. Vilket år. Det var tolv galna, hemska, roliga, fantastiska, omtumlande, gråtfärdiga månader. Efter den fruktansvärda hösten 2014, gick jag in i 2015 med hopp om förändring. Förändring från Stefans sida, men mest förändring från min egen sida. Jag ville sluta gråta. Sluta med att inte göra roliga saker för att jag var för ledsen och sluta med att hulka under täcket. Sluta med mina dåliga matvanor, sluta med stressen och sluta med att "not give a fuck". Min framtid är viktig! Så ville jag tänka. Att jag har en egen framtid, oberoende av vem som följer med mig in i den. Och jag tror det gick ganska bra, även fast våren 2015 var en jävligt jobbig period. C-uppsatsen var otroligt tung, och samtidigt som den pågick, bollade jag Stefans rehabilitering, positionen som restaurangchef, familj, vänner och otroligt många tågresor. Jag har nog aldrig åkt så mycket tåg som jag gjorde under de där månaderna. Det var tufft. Men den 4e juni stod jag där. Och allt det jobbiga var över. Jag hade tagit min examen. Examen!!! Det är stort. Efter tre helt fantastiska år i Växjö och på Linnéuniversitetet, stod jag äntligen där med mitt diplom i handen. Jag var klar. Och som jag grät lyckotårar den dagen.
Sommaren minns jag bara som jobbig. Slit, släng, tidiga mornar, bråk och tårar. Det var min sommar som restaurangchef. Hemsk. Och så gick min fina mormor bort mitt i allt. Samtidigt som jag försökte överleva det där, försökte jag också ta tag i framtiden. Ny lägenhet, ny stad, nytt jobb. Stora förändringar väntade mig och Stefan. Men så himla bra det blev (trots en bruten tå mitt i allt). Ny, fräsch lägenhet. Nytt jobb. Nya vänner. Resan till New York. Livet blev bara bättre och bättre och min kärlek till Stefan växte sig bara starkare och starkare. Resan till New York var, by the way, helt outstanding. Bland det bästa jag gjort. Vill tillbaka varje sekund av varje dag, så bra hade vi det.
Resten av hösten var blandad av tårar för att jag inte hade något jobb och sömnbrist för att jag jobbade för mycket. Tänka sig, att mitt jobbproblem också skulle lösa sig till slut. I december jobbade jag nog ungefär 185 timmar (hästlängder ifrån vad vi gjorde under sommaren, men ändå), och jag plockade upp och plockade ner ungefär 1200 julbord. Helt fantastiskt hur mycket jobb det var. Men hard work pays off, och i december fick jag en riktigt go lön. En lön som gav min familj fina julklappar, och som betalade julmaten på bordet. Livet var bra. Jag fick fira jul med de jag älskar allra mest, och bara det är ju en lycka i sig. Likaså nyåret var lyckligt. Började dagen på spa med min fantastiska sambo, och avslutade det med att kolla på fyrverkerier och skåla in det nya året. 2016. 2016.
Det här året har jag en bunt av saker att se framemot. Att läsa klart mina två distanskurser och vara ett steg närmre mitt karriärsmål. Att åka till Grekland på semester med min största kärlek. Att få möjlighet att börja plugga till hösten igen och ta ännu ett kliv mot mitt mål. Och även fast det här är väldigt roliga och betydelsefulla grejer att se framemot, längtar jag nog egentligen bara mest efter att få vakna och somna bredvid Stefan varje dag. Det slår allt. Allt! Han är mitt stöd i livet, min kärlek och min framtid. Utan honom är jag absolut ingenting, och med det vill jag även säga: det löser sig. Det trodde jag inte för ett år sedan, men saker och ting löser sig. De bara gör det.
