Hjälp

Oj, vad negativa de sista inläggen blev. Hjälp. Blir nästan rädd för mig själv.

Men det är inte helt lätt att stå helt handfallen såhär inför examen. Jag är lite lost. Kände exakt likadant inför examen i Växjö. Vart ska man ta vägen? Vad vill man göra? Nu känner jag i alla fall att jag är några steg närmre en karriär inom mode, än vad jag var 2015 och tog examen från Växjö. Så det är ju positivt!

Nej men på riktigt. Jag mådde skitdåligt i början av veckan, när jag kastade ur mig de föregående inläggen. Låg i magsjuka och hade totalnoja inför framtiden. Har inte längre magsjuka, och lite mindre framtidsnoja. Det ska la säkert gå bra den här gången efter examen också. 

Nu ska jag spendera min lördagskväll med att söka jobb. Vill så himla gärna ha ett schysst heltidsjobb att gå till efter examen. 

Trevlig kväll på er!

Kommer ALDRIG hitta något jobb

"Jag är väldigt driven och ambitiös och vet vad jag vill med mitt liv." skriver jag i mitt personliga brev till en ansökan som inköpsassistent, när hela min kropp egentligen bara skriker "DU HAR INGEN ANING OM VAD DU VILL MED DITT LIV!" För det har jag inte. Jag har NOLL aning om vart fan jag vill. Vet inte vad jag vill göra, vart jag vill, hur jag ska komma dit.. Allt är bara snurrigt i min hjärna och jag är så LESS på att känna såhär. Less på att känna mig värdelös, less på att känna att jag har alldeles för lite erfarenhet för att komma någonstans. Jag pluggar och pluggar och pluggar, men inte fan får jag något jobb för det. 

HUR SKA JAG KOMMA VIDARE?

Jag får väl lägga två år till på att plugga då, och spendera 200 000kr till på studiemedel för att sen ändå torka bord på en restaurang eller packa upp kläder i en butik. Det känns så fel. Jag har inte pluggat i fem år på universitetsnivå för att vara här!!! Hela Sveriges system är fucked up, när man måste plugga för att få jobb men sen ändå inte kan få ett jobb för att man har för lite erfarenhet för att man inte har jobbat??? Vem bestämde dom skitreglerna?!

Aaaahhhh, jag är så lack och trött på allt, att jag har lust att bara kasta ut datorn genom fönstret och dra iväg. Dra iväg och aldrig komma tillbaka.

Att orka

Ibland önskar jag att jag orkade mer. Eller, jag vet inte om det är just orken det är fel på. Eller om det är motivationen. Eller om det är lusten. Jag vet inte. De sista tre åren har jag haft väldigt mycket på min agenda. Jobbat och pluggat. Eller bara jobbat, men då jobbat dubbelt. Trippelt. Jag har nog egentligen inte tagit mig tid till att andas och det har gjort att jag har prioriterat bort många grejer i mitt liv, som jag egentligen tycker om. Träningen. Familjen. Vännerna. På ett sätt gillar jag ett liv där mycket händer, men på ett sätt hatar jag det. Ibland (eller oftast) känns det som att det är för mycket jobb och för lite liv. Förstår ni? Jag jobbar för att kunna leva men jag lever liksom inte riktigt. Livet är stundtals inte så roligt. Men samtidigt är det ju roligt på jobbet, så jag intalar väl mig själv att det är så det är att vara vuxen. Det är såhär det är att snart vara 25.

Eller? 

Jag ser många i min ålder som inte alls lever såhär. De verkar ha roligt. Roligt på ett sätt som jag inte har. Roligt på ett sätt som jag hade innan. Jag vet inte. Ibland känns det som att jag lever ett liv som jag kanske egentligen inte vill. Men ibland känns det också som att jag är precis där jag ska vara.

Hur ska man veta?

Men att återgå till orken. Jag önskar verkligen att jag orkade mer. I nuläget orkar jag jobba och plugga. I bäst fall. Oftast orkar jag bara jobba och plugget hamnar i skymundan. Vilket inte är bra. Jag har inte många veckor kvar på min utbildning nu och min uppsats går alldeles för sakta. Jag borde ha kommit way mycket längre än vad jag har gjort nu. Och det stressar mig. Sen blir jag också stressad över att jag behöver jobba för att tjäna pengar, och sen behöver jag gärna också ha ett heltidsjobb efter examen.

Vad ska man fokusera på? 

Jag är skitstressad. Och det resulterar oftast i att jag inte orkar. Någonting. Då blir jobbet lidande, plugget blir lidande och jag blir ännu mer stressad över att jag inte skriver på min uppsats eller inte hittat något jobb till efter examen. Det faktum att alla andra verkar hitta jobb, som om de växer på träd, stressar sönder mig ännu mer. Jag söker också jobb, varför får inte jag något??? 

Nej, jag orkar bara inte. Jag orkar inte. Hade jag inte haft så jävla mycket räkningar varje månad, så hade jag nog bara stuckit iväg ett tag. Bort från allt. Bort från stressen och pressen. Pressen av att jag måste prestera, måste ordna, måste komma någonstans och måste lösa saker. En del säger att jag inte borde stressa, att jag fortfarande är ung och att "min tid kommer". Blä. Precis som Håkan sjöng. Blev irriterad på honom också. NÄR ska min tid komma? Och hur vet man ens att tiden har kommit?

Jag är otroligt tacksam för där jag är idag, för jag har jobbat hårt. Men jag vill mer. Mina klasskamrater flyttar till höger och vänster och uppfyller sina drömmar, medan jag är fast. Fast som en jävla sten. Jag vill inte att min tid ska komma, jag vill att den ska vara här NU! Jag vill veta vart jag ska, jag vill veta att jag har prioriterat rätt och jag vill veta att jag kommer bli nöjd. För just nu är jag inte nöjd.

Men jag hittar inte orken att ta mig vidare. Och då vet jag inte vad jag ska göra. Ibland bara önskar jag att jag inte ville så mycket med mitt liv. Att jag bara kunde vara NÖJD. För hjälp, vad livet hade blivit enklare då. Då hade jag aldrig längtat bort. Aldrig längtat efter mer. Måste vara en skön känsla.

Uppdatering 19.33: Och så kommer Stefan hem och berättar om någon stackars val, som är en blandning av val och sill (eller något sånt), som simmar runt och sjunger utanför USA:s kust, och som nu tydligen också kommit i målbrottet. Och det är ju sånt som gör att jag aldrig vill flytta ifrån honom.