Life's changing

11 september 2018. Vad tiden går fort. Tänker den tanken minst en gång per dag. Tiden går så fort. Och här sitter jag. Med en andra examen i bagaget. Fan, vad jag är bra. Men vad tuffa de sista sex månaderna har varit. Ett tag trodde jag inte att jag skulle klara av att lämna in masteruppsatsen i tid. But I did it. Och jag har fått så mycket positiva kommentarer från omgivningen. De jag intervjuade inför uppsatsen har fått läsa den och vilken respons! Jag är så glad och tacksam. 

För fan vad jag har kämpat. Med allt! Med livet, med skolan, med ekonomin, med kärleken. Jag har fått sätta mig själv i typ femte hand den sista tiden. "Och nu är du ju klar med skolan, nu kan du göra precis vad du vill!" fick jag samtidigt höra av alla runt omkring mig. Och ja, i teorin är det sant. Men inte med den tillvaron jag var i innan. 

Jag ville så gärna fokusera på mig själv, men det tog hela tiden stopp. Istället fick jag fokusera på Stefan, på hans barn och på vårt liv tillsammans... Jag hamnade långt ner på min egen lista och till slut fick jag nog. Jag är den viktigaste personen i mitt liv, tänkte jag, och tog ett beslut jag inte har ångrat. Jag valde att lämna Stefan för att de sista två åren har mitt fokus legat mer på honom istället för på mig. Och så vill jag inte leva. 

Så nu är jag singel sen ca två månader tillbaka och jag mår faktiskt bra. Jag trodde att hela min värld skulle rämna av det beslutet men fan vad jag är stark. Jag klarar det här. Stå på egna ben och sätta mig själv först. Jag är 25 år nu och det är väl precis vad man ska göra i den här åldern. Nu är det raka vägen mot mina mål. Nu ska jag göra det jag vill göra. Ingen förutom jag sätter gränser för mig själv. Tänker inte sitta i en lägenhet om 10-15 år och ångra allt jag kunnat göra. Nej, jag går först i mitt eget liv. Ingen annan. 

Livet är alldeles för kort för att inte leva såsom man själv vill. Livet är för kort för att fokusera på andra mer än vad man fokuserar på sig själv. Det kan omöjligen vara meningen med allt här. Det var såklart ett jättetungt beslut att ta, att lämna Stefan, men absolut helt rätt val. Jag förstår det nu när jag har fått lite distans till det hela. Jag känner ett inre lugn nu som jag inte känt på flera år. Och det känns fantastiskt. Självklart önskar jag honom allt gott i livet, men han får fortsätta utan mig.

When it all falls down, I'll be fine. För det vet jag att jag kommer vara.