Och så har jag varit singel i snart sju månader. Efter ungefär såhär lång tid in i min förra singelperiod, träffade jag Stefan och trodde att jag hittat mannen i mitt liv. Jag som då precis bestämt mig för att på riktigt vara singel och inte gå in i något seriöst förhållande, träffade mannen som skakade om hela min värld och existens. Och han fortsatte skaka i fyra år framåt. Fyra år av barn, behandlingshem och kaos, men också en jävla massa skratt och kärlek. Sakta men säkert håller jag på att komma ur det här nu, och jag tror det går ganska bra. Jag trivs med att vara singel. Äntligen får jag göra det jag vill och det jag behöver, och måste inte prioritera bort mina intressen för någon annans. Det har gjort att jag har hittat ett lugn inom mig, som jag inte har känt på väldigt länge.
Friheten att fokusera på mig själv är härlig, samtidigt som den skrämmer livet ur mig. För HUR ska man egentligen veta vad man vill göra med all sin tid, sitt liv? Jag har en del drömmar jag vill förverkliga, och jag känner att det kanske bara är dags att börja. Jag fyller 26 i år. Jag måste börja leva mitt liv istället för att bara drömma om det. T.ex. vill jag ju flytta utomlands igen. En tanke som växt i mig under ett tag nu. Jag älskade min tid i Frankrike och jag vill göra det igen, men den här gången lockar USA mest. Jag ser också framemot att flytta till Stockholm längre fram. En annan dröm som jag fick prioritera bort under min tid med Stefan, men som aldrig riktigt slutat vara en dröm. Jag tänker mig en framtid i Stockholm, med karriär, vänner och en nice lägenhet.
Vi får se vart jag landar. Det jag beskrev ovanför är ändå två helt genomförbara drömmar, och jag har en tidslinje på hur jag önskar att det kommer bli. Livet blir ju i stort sett aldrig som man planerar, men det är skönt att åtminstone ha en tanke över hur kommande år skulle kunna se ut.
Och för att återkoppla till rubriken då: ja, jag har börjat sudda ut Stefan ur mitt liv. Allt det materiella är sedan länge borta, men minnena finns självklart kvar. Jag försöker att inte tänka på dem, för det gör mig mest bara upprörd. Tyvärr slutade vårt förhållande väldigt illa, vilket gör att det mest är dåliga minnen kvar. Vilket i och för sig kan vara ganska skönt. Det är enklare att vara arg än ledsen, har jag förstått.
