Tänker ofta på hur tajmingen i livet är. Att det ena ger det andra; en dörr stängs men en annan öppnas. Man tackar nej till ett jobb, för att det är meningen att man ska hamna någon annanstans. Man flyttar till en stad, för att det är meningen att träffa just de människorna man träffar. Tajmingen i livet kan vara fantastisk. Men den kan också vara skit ibland. Såsom den är för mig just nu.
Jag har träffat en superfin kille, men om 1,5 månader flyttar jag utomlands. Är inte det bara my regular luck, så säg? Hopplöst. Självklart säger min hjärna till mig att det är idiotiskt att inleda någonting, medan mitt hjärta säger att han absolut kan vara boyfriend material längre fram. Hopplöst.
Men jag antar att det väl är någon mening med att vi skulle ses nu. Förmodligen skulle jag väl lära mig någonting av honom. Eller han någonting av mig. Man får tänka sig. Och är det meant to be, så får vi väl ses när jag kommer tillbaka till Sverige igen. Rättning: om jag kommer tillbaka till Sverige igen. För det vet jag ju faktiskt inte. Har ingen aning om vart jag är om ett år. Eller ens ett halvår. Men är det meningen att det ska vara vi, så löser väl det sig. Jag vill ändå tro att allting funkar enligt plan. Lita på att universum har en plan, som Lisa alltid säger. Jag tror ändå att man är exakt där man ska vara just nu. Exakt på rätt plats. Och min plats är New York om ett par veckor.
Ah, det får bara lösa sig.
Förresten har jag haft en underbar helg i Mellbystrand med Lisa och Emilia. Jag och Lisa fyller år med bara några dagars mellanrum, så den här helgen var Emilias födelsedagspresent till oss. Och det var så fint fixat. Hon hade lånat ett hus där, precis vid stranden, och vi har grillat, druckit vin, kollat på solnedgången och skrattat i tre dagar tillsammans. För som jag skrattar med de här tjejerna. Jäklar, alltså. Det är helt magiskt att ha dem i sitt liv.
