du kommer få det du förtjänar, men inte ifrån mig

Att dejta i Sverige

Så let's talk dating då, shall we?

Jag har varit singel i exakt ett år nu, och det har delvis varit ett sjukt tufft år (typ hela hösten), men det har också varit ett fantastiskt år. Det är ju såhär jag velat ha det! Bo själv, komma och gå som man vill, kolla på tv när man vill, ha vänner över när man vill, träffa killar, dricka bubbel en tisdag med hög rockmusik på i bakgrunden, etc etc. ÄLSKAR singellivet, och älskar att kunna göra precis vad jag vill, när jag vill. 

Som att träffa killar, tex.

Jag har varit på några dejter under året. En del ganska bra, men de flesta helt värdelösa faktiskt. Det är fan svårt att dejta! Jag tycker att svenska killar oftast är ganska dåliga på att dejta (jag säger inte att jag är någon dejting-guru, men man kan väl bara utgå ifrån sig själv), för de flesta är väldigt egoistiska. Pratar mest bara om sig själva, vill väl helst bara ligga och är allmänt icke "gentlemanniga". Och det här är genomgående upplevelser hos alla mina vänner, som är singlar och dejtar som jag gör. Jättetråkigt, tycker jag. Utländska killar är nog lite bättre på att dejta då. De uppvaktar mer. Därför är jag faktiskt sjukt taggad på att dejta i USA! Jag uppfattar amerikanska killar som mer gentlemän. De ger mer komplimanger och uppskattar kvinnan på ett annat sätt än vad svenska killar gör.

Men vad vet jag. Hur som helst, är jag i alla fall ÖVEREXALTERAD över att flytta!!!! Min kompis Anna, som ska bo i LA ett tag nu, ni vet, flyttade igår. Och hon skickade bilder på LA och hennes lägenhet och poolen de har och allting. Alltså åååååååh jag vill till LA och henne NU! SHIT vad sjukt att jag ska dit och hälsa på henne om några månader. Fattar ni! 

De senaste dagarna har jag blivit mer och mer taggad på New York faktiskt. Alltså, jag har ju alltid varit taggad på det här äventyret, men nu börjar jag bli mer redo att åka, på nåt sätt. Jag har inte ens en månad kvar i lägenheten nu, men det känns ändå okej. Jag kommer sakna min lägenhet, Borås och mina vänner här, men ändå känns det som ett helt naturligt steg att faktiskt lämna allt och flytta. Jag vet inte, jag bara känner mig tillfreds med tanken på att dra. 

Jag har alltså tre intensiva veckor framför mig nu. En hel del flängande runt i Sverige för att umgås och säga hejdå till alla vänner jag har runt omkring i landet. Mamma och pappa kommer spendera en del tid i Borås, för att hjälpa mig rensa, packa och flytta. Jag jobbar på som vanligt. Jag har massvis med grejer inplanerade med mina Borås-vänner, för att riktigt maxa den sista tiden med dem. Och jag tränar.

Så livet känns nice. Fan, jag har 1,5 månad kvar i Sverige nu. En och en halv månad!!! Det är ju helt galet. Sen har jag ingen aning om när jag kommer tillbaka igen. Kittlande tanke.