Min nya hemstad

Och helt plötsligt är det den 16e september. Och jag sitter i New York. Sjukaste. Bor alltså i New York, USA nu. Fattar inget. Om någon hade sagt det här till mig för ett år sen, hade jag bara fnyst personen rakt i ansiktet och tänkt att "det där, det där är en dröm för stor för att uppnå." Men nu sitter jag här. I min våningssäng. I boendet jag delar med två andra tjejer. En tjej från Japan och en tjej från Chile. Sjukaste. 

Så status på mitt liv just nu? Ganska överväldigande. Nya människor. Nytt jobb. Ny stad. Ny kultur. Nya oskrivna regler. Ny typ av mat. Nya matchningar på Tinder.... Skämt åsido. Livet känns ändå nice just nu. 

Hur statusen var på mitt liv när jag precis flyttat från Borås, och tryckt in alla möbler hos pappa och alla kartonger med kläder hos mamma? Kaos. Kaos, kaos, kaos. Tårarna rann. Tankarna snurrade. Vad fan håller jag på med? Lämnar min fasta anställning på Ellos, mitt förstahandskontrakt på en lägenhet mitt i stan, mina vänner, min familj.... Jag hade ALLT. Och väljer att bara skjuta undan allt det där för att... Ja, för vad? För att följa mina drömmar? Ja, förmodligen. Men allt kändes ändå bara alldeles för jobbigt just då. Men den känslan la sig med tiden. Jag vill ju inte ens tillbaka till Borås. Mina vänner flyttar snart också därifrån. Och med de tankarna, kändes flytten och uppbrottet från min, hittills, favoritstad, inte lika tuff. Jag vill ju ändå till Stockholm i vår. Och då behöver jag definitivt inte sitta på ett förstahandskontrakt på en lägenhet i Borås. 

Nåväl. Det där löser väl sig också. Boende, jobb och framtiden i Stockholm, tänker jag. Det får bara lösa sig.

Nu ska jag sova. Imorgon kör vi en heldag i New York city. Min nya hemstad. Sjukaste.


PS: min dator går fortfarande på svensk tid. Hon är alltså inte snart fem på morgonen i USA, här är klockan snart 23.