bitches, I'm back

Och så är det helt plötsligt slutet av februari och jag är tillbaka i Sverige igen. Ja, jag har varit hemma i ungefär 1,5 vecka nu. Hur fan hände detta?? Var det inte nyss september och jag hade precis landat på Newark, New York? Tiden går alldeles för fort när man har roligt. 

På riktigt känns det bull att vara hemma igen. Jag har saknat mina vänner och familj i Sverige, men en vecka räckte.. Nu vill jag tillbaka till New York and life as I know it. Det är inte roligt i gråa Sverige. Ni vet, har man en gång varit så hög på livet och allt roligt man gjort, då vill man inte tillbaka till ekorrhjulet och vardagen. Det känns fel. Jag ska inte vara i Sverige. Och Magnus ska inte vara i Danmark. Och Theo ska inte vara i Frankrike. Och Pablo ska inte vara i Spanien. Och Joey ska inte vara i USA. Och Evelynn ska inte vara i Belgien. Vi ska, allihopa, bara vara i New York. Tillsammans. 

Som tur är, har jag Mathilda i Karlstad och Carl i Stockholm. Vi är åtminstone i samma land. Och det är därför jag måste flytta till Stockholm nu. Alltså, jag vill ju flytta till Stockholm. Det är där jag ser min framtid med karriär, vänner och livet. Jag jobbar på den tanken, förstår ni. Men mer än så säger jag inte just nu. 

Medan jag fortsätter skapa mitt drömliv i Sverige, vill jag att ni kollar på några drömmiga bilder från New York. Jag kollar på de här bilderna varje dag. Och gråter. Nä, gråter gör jag inte varje dag. Men det händer. Det här är min familj ni ser på bilderna. Mina älskade, älskade, älskade vänner som blev hela min värld för ett tag. Och som jag slets ifrån alldeles för tidigt. Jag tänker på dem konstant, hela tiden. På hur roligt vi hade och på hur fantastiska de är. Alltså, jag älskar dem av hela mitt hjärta. Det finns inga bättre, roligare och mer fantastiska människor än de här. 

one week left

Nu är det alltså bara en vecka kvar tills jag flyger hem till Sverige igen. En vecka! EN VECKA??? Jag har alltså bott i New York i ett halvår nu?? Det är ju det sjukaste. Fattar inget. 

Jag gissar på att den här veckan kommer bestå av tårar, kramar, drinkar och massa kärlek. Jag kommer behöva säga hejdå till några av mina allra närmaste vänner. Några av dem kommer jag träffa väldigt snart i Europa igen, några av dem lämnar jag här i USA. Och det gör nog mer ont, faktiskt. Att lämna mina amerikanska vänner. Vi kommer befinna oss på varsin sida av jorden och kanske tar det år tills jag träffar dem igen. 

Nej usch.

Vi skriver just nu vårt "examensarbete", eller vad man ska kalla det. Vi ska berätta om vår tid i New York, vilka som varit våra mest minnesvärda stunder, den bästa personalen, vem som blivit min närmsta kompis osv. Jag fick läsa båda Magnus och Theo's arbeten idag och fattar ni att de båda, utan att veta om det, skrev mig som bästa kompis??? ALLTSÅ. Men nej. Jag är så stolt och glad över att de ser mig som deras respektive närmsta vän här. Vilken jäkla lycka. Jag hoppas jag får ha dem i mitt liv för alltid.

Älskar att jag har privilegiet att känna människor över hela världen, men HATAR den här delen när man måste säga hejdå. Mitt hjärta klarar inte av fler hejdå:n. Det går sönder nu. 

Och ännu värre blir det när jag kollar på bilder av oss alla tillsammans. KOLLA PÅ DOM BA! Alltså AJ. Hur ska jag kunna lämna dessa människor??? Mina älsklingar.