courage to change

Hela mitt liv har bestått av att "det ena, ger det andra", och så har jag tänkt att universum, på sitt lilla märkliga sätt, fungerar. "Hade jag inte flyttat tillVäxjö, hade jag aldrig åkt till Frankrike." "Hade jag aldrig gjort slut med Stefan just då, hade jag heller aldrig flyttat till New York just det året och träffat just de människorna jag träffade." "Hade Corona aldrig inträffat, hade jag aldrig fått det där jobbet på Ica Maxi's onlineavdelning, vilket heller inte hade gett mig den erfarenhet jag behövde till Stockholm." Se. Hela livet är bara omständigheter. "Det enda ger det andra"....

I fredags skrev jag kontrakt med Mio för en tjänst som deras nya e-handelsansvariga. Det jobbet hade jag kanske inte fått om jag inte jobbat de där månaderna med e-handel på Ica i våras. Hur som helst, lämnar jag modebranschen lite bakom mig - inte för alltid, men for now - och går in i inredningsbranschen. Jag är SÅ taggad på det här nya uppdraget; på förändringar, på nya rutiner och på utveckling för Mio. Och att jag får vara med som en så stor del av den resan. Helt galet. 

Strax ska jag möta upp Mathilda och Carl inne i city för en bubbelbrunch, och vi ska fira mitt nya jobb, Mathildas nya jobb och Carls promotion. Är det nu livet börjar, tro? 

hej september

Och så helt plötsligt blev det september. Första september. Vad hände med sommaren? Det har varit ett minst sagt omtumlande år so far. Starten på året i New York, flytten hem till Sverige igen, planen om att Stockholm skulle bli nästa steg och så Corona. Den där jävla Corona. Som förstörde så mycket men som också gav minst lika mycket. 

Jag har bott hemma hos mamma sedan jag kom hem från New York. Jag hittade ett nytt jobb. Nya kollegor. En ny kille. Ett nytt hem. Helt plötsligt blev min tonårshemstad mitt hem igen. Ett nytt liv här. Och nu ska jag lämna det igen. Än en gång: mitt hjärta är krossat. Som att jag är 18 år och ska flytta hemifrån för första gången igen.

Corona sköt på min flytt till Stockholm, men gav mig istället nya vänner och den finaste kille jag någonsin träffat. Tänk att jag skulle träffa honom. Min fina Alex. Att det ens finns killar som honom. Och att han blev min. Är bortom ord. Men nu ska jag bryta upp och flytta. Igen. Jag kommer fullfölja min dröm om att flytta till Stockholm, men jag kommer lämna en del av mitt hjärta med honom. Och bara hoppas på att vi orkar lösa det ifrån varandra, på distans. Att vi orkar hålla ihop. Att vi orkar fortsätta finnas där för varandra. 

September brukar oftast kännas som en nystart; varje år under den senaste tiden, har september inneburit något nytt för mig. Nytt jobb. Ny utbildning. Ny lägenhet. Nya vänner. Ny stad. Nytt land. I år är inget undantag. På fredag flyttar jag till Stockholm och jag kan för allt i världen inte förstå det. Jag kan inte förstå att jag lyckats köpa en lägenhet i Stockholm, för att äntligen få kunna börja jobba och leva i den stad jag så länge drömt om. Som jag romantiserat så länge. Mina vänner är där och bara väntar på mig, och jag förstår ingenting. På något sätt känns Stockholm som det största steget jag någonsin kommer ta i mitt liv. Det känns större och läskigare än New York, men det känns också på något sätt som att jag äntligen kommer komma hem. Jag har saknat den känslan: att få vara hemma. De sista 10 åren har bestått av flyttar, nya människor och nya intryck, och jag är så trött på att bryta upp och lämna folk. Jag är världens sämsta på avsked och att säga hejdå, och har sån separationsångest varje gång jag ska lämna någon eller något behind. Jag kommer gråta när jag säger hejdå till Alex på söndag. Han har varit min tryggaste punkt och hela mitt liv under den här sommaren, och jag trodde aldrig jag skulle hitta en sån fin kille i Skåne, av alla ställen. Han är en person jag hade kunnat spendera resten av mitt liv med, och så helt plötsligt ska det kastas bort för att jag måste följa mina drömmar och prova på Stockholm. Eller rättare sagt: för att jag vill följa mina drömmar och prova på Stockholm. Är det meant to be, så är det meant to be. Då kommer det hålla och det kommer bli vi. Det är så jag måste tänka. Men for now, just nu, måste jag se om Stockholm är där jag ska vara. Och sen får jag bara hoppas på att han tycker det är lika värt som jag, att följa med på den här resan för att se vart jag slutligen landar. 

Hem?

Jag har flyttat runt ganska mycket i mitt liv, och hem har liksom blivit där jag varit. Hem har varit i Växjö. I New York. I Frankrike. I Borås. Men konstigt nog känner jag mig inte hemma där min riktiga familj bor; jag passar inte in här längre. När man har en så pass splittrad familj som jag har, väljer man sin familj. I mitt fall, har mina vänner kommit att bli min familj. Hem har blivit där mina vänner är. Just nu är min familj utspridd över hela världen och jag känner mig helt krossad. Mitt hjärta är krossat och jag känner mig inte hemma någonstans. Borås var hem för mig. Och jag längtar tillbaka dit. Jag vet att det fanns en dag när jag var trött på livet där och bara längtade efter att få komma iväg. Don't get me wrong, jag älskade min tid i New York. Men just idag, hade jag kunnat ge vad som helst och lite till för att vara tillbaka i Borås med min familj. 

Fuck you, Corona

Fick precis push om att de ställt in årets upplaga av Eurovision Song Contest. Alltså jag är så JÄVLA över den här Corona-skiten!!! PÅ RIKTIGT. Livet är ofrivilligt på paus och det är inte rättvis. Bara för att Kina har dålig djur- och renhållning, så ska hela världen drabbas??? Det är inte rättvist. Ibland blir jag så fucking lack på hur oansvariga och respektlösa människor är. Genom åren, har många virus startat i Asien och folk gör ingenting åt det?? Nej, jag blir så trött. Folk förlorar sina jobb, folk får inga jobb pga att ingen anställer, företag går på knäna, sjukvården går på knäna, folk sätts i karantän, skolor stängs ner, flygtrafiken stoppas, börsen kraschar, ekonomin kraschar... Allt, hela livet, hela världen är on hold och jag känner mig så jävla maktlöst. 2020 som skulle bli så himla fantastiskt, som startade så himla fantastiskt, och detta är vad vi får??? Nej, jag är så förbannad. Så fruktansvärt förbannad och arg på världen just nu. Uppgivenheten jag känner är enorm. När ska detta ta slut? När kan man få börja leva och ha roligt igen? 

bitches, I'm back

Och så är det helt plötsligt slutet av februari och jag är tillbaka i Sverige igen. Ja, jag har varit hemma i ungefär 1,5 vecka nu. Hur fan hände detta?? Var det inte nyss september och jag hade precis landat på Newark, New York? Tiden går alldeles för fort när man har roligt. 

På riktigt känns det bull att vara hemma igen. Jag har saknat mina vänner och familj i Sverige, men en vecka räckte.. Nu vill jag tillbaka till New York and life as I know it. Det är inte roligt i gråa Sverige. Ni vet, har man en gång varit så hög på livet och allt roligt man gjort, då vill man inte tillbaka till ekorrhjulet och vardagen. Det känns fel. Jag ska inte vara i Sverige. Och Magnus ska inte vara i Danmark. Och Theo ska inte vara i Frankrike. Och Pablo ska inte vara i Spanien. Och Joey ska inte vara i USA. Och Evelynn ska inte vara i Belgien. Vi ska, allihopa, bara vara i New York. Tillsammans. 

Som tur är, har jag Mathilda i Karlstad och Carl i Stockholm. Vi är åtminstone i samma land. Och det är därför jag måste flytta till Stockholm nu. Alltså, jag vill ju flytta till Stockholm. Det är där jag ser min framtid med karriär, vänner och livet. Jag jobbar på den tanken, förstår ni. Men mer än så säger jag inte just nu. 

Medan jag fortsätter skapa mitt drömliv i Sverige, vill jag att ni kollar på några drömmiga bilder från New York. Jag kollar på de här bilderna varje dag. Och gråter. Nä, gråter gör jag inte varje dag. Men det händer. Det här är min familj ni ser på bilderna. Mina älskade, älskade, älskade vänner som blev hela min värld för ett tag. Och som jag slets ifrån alldeles för tidigt. Jag tänker på dem konstant, hela tiden. På hur roligt vi hade och på hur fantastiska de är. Alltså, jag älskar dem av hela mitt hjärta. Det finns inga bättre, roligare och mer fantastiska människor än de här. 

one week left

Nu är det alltså bara en vecka kvar tills jag flyger hem till Sverige igen. En vecka! EN VECKA??? Jag har alltså bott i New York i ett halvår nu?? Det är ju det sjukaste. Fattar inget. 

Jag gissar på att den här veckan kommer bestå av tårar, kramar, drinkar och massa kärlek. Jag kommer behöva säga hejdå till några av mina allra närmaste vänner. Några av dem kommer jag träffa väldigt snart i Europa igen, några av dem lämnar jag här i USA. Och det gör nog mer ont, faktiskt. Att lämna mina amerikanska vänner. Vi kommer befinna oss på varsin sida av jorden och kanske tar det år tills jag träffar dem igen. 

Nej usch.

Vi skriver just nu vårt "examensarbete", eller vad man ska kalla det. Vi ska berätta om vår tid i New York, vilka som varit våra mest minnesvärda stunder, den bästa personalen, vem som blivit min närmsta kompis osv. Jag fick läsa båda Magnus och Theo's arbeten idag och fattar ni att de båda, utan att veta om det, skrev mig som bästa kompis??? ALLTSÅ. Men nej. Jag är så stolt och glad över att de ser mig som deras respektive närmsta vän här. Vilken jäkla lycka. Jag hoppas jag får ha dem i mitt liv för alltid.

Älskar att jag har privilegiet att känna människor över hela världen, men HATAR den här delen när man måste säga hejdå. Mitt hjärta klarar inte av fler hejdå:n. Det går sönder nu. 

Och ännu värre blir det när jag kollar på bilder av oss alla tillsammans. KOLLA PÅ DOM BA! Alltså AJ. Hur ska jag kunna lämna dessa människor??? Mina älsklingar.

alltså PEPPEN

Paus

Nu har jag bara en månad kvar i New York. En månad tills jag sitter på flyget tillbaka till Sverige igen. Alltså NEJ. JAG VILL INTE. Jag vill stanna här för evigt - med alla mina fantastiska människor här för ALLTID. 

Jag kommer ihåg den sista månaden i Frankrike. Samma panik, samma ångest som nu. Vad händer när jag kommer hem? Vart kommer jag få jobb? Vart ska jag bo? Alla dessa jävla frågor, som jag inte vill ta tag i. 

Låt mig bara stanna här... ett par månader till... leva life ett tag till... några fler drinkar i Hell's Kitchen... lite mer dans på Times Square... några fler promenader i Central Park... några fler musikaler på Broadway... få krama mina vänner ett litet tag till... få kyssa samma läppar ett par gånger till... 

Aj, mitt hjärta går verkligen sönder när jag tänker på att jag måste lämna New York och alla mina människor behind. Jag vet att vi kommer ses igen. Men inte under samma omständigheter. Och inte här. Och kanske inte på ett par månader, eller ännu värre, år. 

Nej aj usch. Pausa tiden. 

2020, I'm beyond excited to meet you

1 decennium. 10 år. Fem pojkvänner. Fyra lägenheter. Tre olika städer. Två examen. Två flyttar utomlands. En förlovning. Flera jobb, några heartbreaks och en jävla massa skratt, vin, fantastiska människor och dans. 

Shit vilket decennium jag upplevt och levt. Höjdpunkterna? Flytten till Frankrike och flytten till New York. Kan typ inte ens fatta att jag gjort allt jag gjort de senaste åren - varför känns allt som en dröm?? Som att det typ är för bra för att vara sant. 

Är så himla stolt över mig själv och glad att jag gjort allting jag gjort sen 2010. Ibland känns det som att man inte kommer framåt i livet; som att man inte åstadkommer någonting. Då är det viktigt att se tillbaka. Se tillbaka på den där levnadsglada 16-åringen med tandställning och urkass stil, som bara drömde om ett jobb på H&M och att nån gång få se the streets of New York. 10 år senare - och jag har prickat av flera saker på min drömlista. 

Jag är så SJUKT taggad på nästa decennium och de nästkommande 10 åren!!!! Om de blir fyllda med ens hälften av alla äventyr, all kärlek och vänskap som jag upplevt de här åren, så kan jag vara lycklig. Jag vet att livet är tufft ibland - och det ska det också vara - för då uppskattar man de glada stunderna ännu mer. Jag vill inte ha någonting från de senaste 10 åren ogjort, för då hade jag inte varit den jag är idag. Och jag vill inte vara något annat än den starka, självständiga och envisa kvinna jag är idag. För visst fan går det om man bara vill! Tror ni att 16-åriga Kajsa ens kunde drömma om det livet jag har levt och lever idag??? Inte en chans. 

Jag hoppas och önskar att de nästkommande åren bjuder på fler resor, eventuellt fler flyttar utomlands (allra helst för jobb), en blomstrande karriär, fantastiska möten med nya människor och djupare relationer med alla de grymma människor jag redan har i mitt liv. Mer vin, mer sena nätter och mer dansande på borden. Flera hunkar att kyssa och fler vänner att krama. 

Ser tillbaka på livet och känner mig så lyckligt lottad. Att lilla jag fått uppleva allt detta. Vilken ynnest.

Skibidi wap-pa-pa

Ska erkänna att julen borta ifrån mamma har varit lite tuff. Har haft väldigt mycket hemlängtan de senaste dagarna. Trivs så himla bra här i New York, men just julen... Den vill man ändå fira hemma. Nästa år kommer jag vara hemma. Det har jag redan bestämt. 

Status på livet annars då? Finemang. Mer än finemang. Nyår står för dörren och jag och mina älskade vänner taggar redan. Vart vi ska? På nyårsfest med öppen bar och mat på Times Square. Alltså jag ska fira nyår i New York??? Så stor dröm som går i upplevelse! Faktiskt: så många drömmar som gått i upplevelse det här året. Får nypa mig själv i armen för att fatta vilket år jag lämnar bakom mig. 2019 alltså. Tolv fantastiska månader. 

Och det bästa är att jag firar in 2020 i New York med världens grymmaste människor. Ett helt nytt decennium startar. Det här ska fanimej bli det bästa jävla decenniet som någonsin varit. Helt seriöst. Är hög på livet - ingenting stoppar mig nu. Fucking ingenting.