"På studentdagen kommer jag högst sannerligen gråta ögonen ur mig. Inte för att studenten är en särskilt ledsam tid, det är ju en tid av glädje! Inte heller för att jag kommer sakna min klass, utan helt enkelt bara för att det kommer vara riktigt laddat med känslor. Min släkt från långa vägar kommer vara där och alla bara för min skull. Jag kommer också känna att jag verkligen klarade det. Jag klarade tre år av prov, inlämningar, krossade hjärtan, tentor, pojkvänner, vänner och ovänner. Och nu har jag gjort det, jag har klarat gymnasiet och är fri.
Jag kommer också gråta för själva gymnasietiden, för lärare och människor jag kanske aldrig mer kommer träffa och för en omgivning och atmosfär jag aldrig mer kommer vistas i. Jag kommer gråta över tre helt underbara år, som rusat förbi med ljusets fart, om inte snabbare. Jag kommer gråta över en tid som aldrig mer kommer tillbaka, över en tid där jag blev jag och över en tid jag utan tvekan skulle göra om vilken sekund som helst. Gymnasiet kan nog ha varit den bästa, samtidigt den mest smärtsamma, tiden i mitt liv. Ingenting kan mätas upp med den, inte ens högsta betyg i engelska C."
Såhär skrev jag den 5e mars, inför studenten. Det blev lite som jag förutspått, otroligt nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar