tidsnoja

Var hos farfar igår. Han var helt borta. Trodde han var någon annanstans, ramlade från sängen, såg människor överallt... Det är fruktansvärt obehagligt att se nära och kära bli gamla, svaga och sjuka. Tänker på när mamma och pappa blir så gamla. Kommer jag klara av det? Vill inte att de ska försvinna från mig. Kan bara tänka mig smärtan i pappas kropp av att sitta framför sin pappa när han är sådär borta. Vill aldrig, aldrig vara med om det. Vill aldrig att mamma ska försvinna från mig. Tror inte jag kommer överleva det.

Tänker också lite att inte jag heller vill bli äldre. Tiden bara går och går, alldeles för fort. Snart är jag 20, hälften till 40. 60, 80, 100.... Snart är det mina barn som sitter och nojjar över hur de ska överleva sin mammas bortgång. Varför ska livet vara så cruel? Blir helt deprimerad när jag tänker såhär. Bäst jag slutar.