Paris

När jag bokade min resa till Paris, var jag skittrött på livet i Växjö, på snön, på kylan och på att vara ledsen. Sen dess har min pepp till att faktiskt åka gått lite upp och ner. Det har varit mycket att göra i skolan, jag har varit trött, stressad, sjuk och mest bara väldigt utmattad. Men nu känns det bra, roligt, igen! Mina fantastiska Colombianska vänner kommer möta upp mig på flygplatsen, och jag längtar så mycket. "But all of us won't be at the airport to meet you, Kajsita (det är vad de kallar mig, det betyder typ 'söt Kajsa' eller nåt på spanska), because we are also preparing something delicious for you to eat at home!" Alltså, hur fina?! Jag vet att jag kommer bli ompysslad till max där. I deras kultur; är man lojal, så är man verkligen lojal.

German skrev det här till mig igårkväll: "Kajsita! Just a little favor, when you arrive in Paris, please wake us up, because having you here is THE dream!" Kan man bli annat än taggad på att åka då eller?! De är fantastiska. Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna så fina vänner.

Nu när ni läser det här, sitter jag på flyget till Paris. Från Köpenhamn till Paris. It's been a while. Terminen utomlands känns som en evighet sen. Livet jag levde för ett, ett och ett halvt år sedan, känns som en evighet sen. Som att det egentligen aldrig hände. Som om allting bara var en stor dröm. Jag är så fruktansvärt glad och tacksam för alla vänner jag har där ute i världen. Även fast jag inte pratar med dem varje dag, eller ens tänker på dem varje dag, så vet jag att de finns där. Och det är en fantastisk känsla. 

För exakt ett år sedan var jag i Paris för första gången i mitt liv, då med Michael, Jessee och Elizabeth. Nu är jag tillbaka igen, den här gången med Paula, German och Diego. Livet, alltså. Livet.