Här sitter jag och inte kan sova. Har spenderat kvällen med att fundera. Och sakna. För två år sedan gjorde jag mig redo för att flytta till Frankrike. Jag saknar min tid där varje dag. Jag saknar att allt var så enkelt. Så roligt. Jag saknar den person jag blev då och jag saknar alla mina vänner. Livet var mycket roligare där. Missförstå mig rätt: jag är inte missnöjd med livet jag har idag, jag var bara mer nöjd i Frankrike. Med livet. Med vännerna. Med mig själv. Och kanske får man inte känna så. (Eller åtminstone inte säga det högt). Jag har ju ett bra jobb, en fin lägenhet och en fantastisk sambo. Honom vill jag aldrig vara utan. Men det är allt annat. Just idag jobbar jag mer än jag sover, jag får aldrig klä upp mig och jag har ett socialt liv som en råtta. Hinner aldrig gå ut, hinner aldrig göra något. Och jag som älskar att dansa, klä upp mig, vara spontan och se saker! Jag vill inte leva resten av mitt liv som en arbetsmyra.
Försöker tänka att det som har hänt, har hänt. Att jag ska vara glad för att det hände och för allt jag fick vara med om. Försöker tänka att den tiden aldrig kommer tillbaka, hur mycket jag än saknar. Jag kommer aldrig flytta till Frankrike igen, de vänner jag träffade där kommer aldrig tillbaka dit. Men ändå gör det ont. Jag vill att mitt liv ska vara så roligt som det var då. Jag vill dricka persikovin och gå ut och dansa en onsdag om jag känner för det. Jag vill resa till Rom, Paris, Barcelona en gång i månaden, för det var så jag gjorde då. Men det går inte. Mina vänner är inte där jag är, och här känner jag inte någon som vill gå ut och dansa en onsdag. Måste hitta likasinnade.
Kan känna igen mig i mycket av den tentaångest och det skolhat många av mina vänner, som fortsatte plugga, just nu känner. Det var jobbigt, men jag saknar det. Saknar att ha (någorlunda) fasta tider om dagarna, saknar att få ta på sig annat än en vit servitrisskjorta och svarta byxor, saknar att kunna festa en onsdag om jag vill det, men saknar också att kunna träna och ha så mycket vänner så nära. Förmodligen har jag bara inte hittat rätt i livet ännu. Fel jobb, kanske fel stad. Kanske var inte Borås något för mig. Kanske borde jag hitta en väg in till något annat yrke. Jag vill ju jobba med kläder. Kanske borde jag börja plugga igen och hitta tillbaka till mig själv. Jag vet inte. Vet faktiskt inte alls vad jag vill. Känns som att jag bara fumlar i mörkret och gör allt lite grann på måfå just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar