Hejdå, älskling.

Fredagen den 23e november. För många årets Black Friday. För mig, bara en väldigt svart dag. För det var dagen då min älskade lilla Sotis fick somna in. 17,5 år gammal. Efter några år med sjukdomar, medicin och flera besök hos veterinären, orkade hans kropp inte längre. 

Den här dagen kommer förevigt vara den mörkaste dagen i mitt liv. Sotis har varit med mig längre än jag kan minnas; han har varit en trogen vän genom alla de svåraste tiderna. Och nu bara finns han inte mer... Ofattbart. Och så jävla sorgligt.

The titles

A star is born

Var på bio med mamma ikväll. "A star is born", den med Lady Gaga, ni vet. Jättebra film, som fångade verkligheten på ett fantastiskt sätt. Det är förmodligen sådär det är att vara artist, att bli jättestor jättesnabbt. Men framför allt speglade filmen hur det är att leva med en alkoholist. Vilka uppoffringar man får göra och hur man ständigt sätter någon annans hälsa och välbefinnande framför sitt eget. 

Det är ingen hemlighet att Stefan hade problem med spriten under vår tid tillsammans. Långt innan vi träffades också, men jag kan ju bara veta hur det var under tiden jag var med honom. Fyra år av gråt, panikångest, ont i magen och förhoppningar. Förhoppningar som slås i spillror och istället blir förtvivlan. Denna jävla berg-och-dalbana mellan förhoppning och förtvivlan. Dagar och nätter av att inte veta. Ovissheten. Att ständigt vara misstänksam. Har han börjat dricka igen? Lever han? Ligger han full i ett dike nu? Gick han till sin läkartid som vi sa? Alla dessa oändliga frågor. Och en fruktansvärd smärta. 

I filmen spelar Bradley Cooper (geni) den alkoholiserade artisten Jackson Maine, som upptäcker Lady Gaga, i filmen Ally. Man får följa deras liv tillsammans, när hon försöker göra karriär och samtidigt klara av att ta hand om honom. Filmen är stundvis jättesorglig, men jag grät aldrig. Kände istället bara obehag och ont i magen. "Exakt sådär tog jag hand om Stefan när han raglade runt på gatan efter sitt återfall." "Exakt sådär la jag mitt egna liv on hold för att vara där för honom, för att jag 'var den enda han ville ha och den enda han litade på'". 

Magontet jag satt med genom andra halvan av filmen. Aldrig mer. Aldrig mer ska jag träffa en kille med alkoholproblem. Aldrig mer vill jag vara en stöttepelare för någon som inte själv bryr sig. Som inte själv vill lösa sina problem. Det går aldrig att lösa någon annans problem, speciellt inte en missbrukares, och det har jag verkligen lärt mig. 

Jag tycker ni ska se filmen och fundera på, på vilket sätt ni blir berörda. Är det av Jacksons problem? Av deras kärlek eller av Allys styrka genom hela filmen? Om det är det sistnämnda, tänk isåfall på mig. Tänk på all den styrka jag har fått ge för att hålla Stefan över ytan. Tänk på vilken jävla kärlek jag känt för den mannen. En ur-kärlek, som gjort att jag orkat i alla dessa år. Som gjort att jag känt värdet i att kämpa för honom, för oss. 

Tänk på mig när ni ser filmen. Så kommer ni förstå vad jag har gått igenom. Det som inte går att förklara med ord. Och sen vill jag också att ni tänker en extra gång ifall ni någonsin skulle bli kära i någon med ett sånt beteende. 

Tidspress och framtidsångest

Ångesten inför framtiden har blivit mer och mer påtaglig för varje månad under det senaste året. Vad vill jag göra med mitt liv? Vart vill jag bo? Hur ska jag komma vidare? Jag vet att jag vill jobba med mode, men i vilken utsträckning? På vilket sätt? 

Frågorna är miljontals. Och svinjobbiga. För jag har inga svar längre. När jag gick in på min masterutbildning i Borås, hade jag visionen om att "om två år, då är jag minsann klar! Då kommer jag få det där jobbet jag alltid velat ha!" Över två år har gått nu, och jag står fortfarande kvar och stampar. Jag är nowhere near vart jag trodde jag skulle vara i den här åldern och det känns piss, rent ut sagt. Tiden bara rinner iväg och jag nojar sönder. Snart kommer nästa kull ny-exade studenter. Då är jag inte fresh längre. Då börjar min utbildning bli gammal. Och den tanken ger mig panik.

Var på en intervju förra veckan på ett stort, svenskt modeföretag, där jag mer än gärna hade velat utvecklas vidare. Intervjun gick bra även fast jag var nervös och jag tänkte att "nu, nu händer det! Nu är det min tur!"...och så ringde han idag och säger att "nej, tyvärr, vi valde en kandidat med mer erfarenhet". "Mer erfarenhet" USCH, vad jag avskyr den frasen. Jag är en högt utbildad, ambitiös och framåt kvinna och ni går efter ERFARENHET?! Jag ville bara börja gråta. För jag vet på riktigt inte vad fan jag ska göra längre. Jag kan inte plugga mer. Jag kan inte KRÄVA ett jobb från någon. Så hur ska jag kunna få erfarenhet när ingen vågar chansa på mig?! 

I'm stuck.

Det jag kan göra, är att gå in på en obetalt praktik i ett halvår och i bästa fall stå med ett jobb i slutet av perioden. Men då hade jag också behövt jobba dygnet runt, sju dagar i veckan och eventuellt bo på gatan för att jag inte hade haft råd att betala mina räkningar. Men för all del. Let's do that.

Idag slogs jag flera gånger av tanken "hur långt är jag villig att gå? På riktigt?" Vad är jag villig att göra för att nå mina mål? Sanningen är, att jag vet inte längre. Luften gick liksom ur mig idag. Får jag inte ett nej efter intervjun, så får jag inte någon intervju alls. Modebranschen kanske inte är där jag ska vara ändå. Men vad finns det annars för vägar? Nej, det finns inget annat. Det är mode jag kan. Det är vad jag ska göra i livet. 

Kanske ska jag bara sluta drömma då. Sluta bygga upp den här fantasin om vart jag vill i livet och bara hänga med. Sluta stressa och sluta längta vidare. Händer det, så händer det. Händer det inte... Nej, då är det väl inte meningen isåfall. 

Men hur fan ska jag kunna tänka så när hela min kropp bara skriker av oro inför framtiden och längtan efter att göra något annat? Hur fan ska jag kunna vara nöjd när jag vet att jag kan så himla mycket mer?

Eminem

Lite så. 

Life's changing

11 september 2018. Vad tiden går fort. Tänker den tanken minst en gång per dag. Tiden går så fort. Och här sitter jag. Med en andra examen i bagaget. Fan, vad jag är bra. Men vad tuffa de sista sex månaderna har varit. Ett tag trodde jag inte att jag skulle klara av att lämna in masteruppsatsen i tid. But I did it. Och jag har fått så mycket positiva kommentarer från omgivningen. De jag intervjuade inför uppsatsen har fått läsa den och vilken respons! Jag är så glad och tacksam. 

För fan vad jag har kämpat. Med allt! Med livet, med skolan, med ekonomin, med kärleken. Jag har fått sätta mig själv i typ femte hand den sista tiden. "Och nu är du ju klar med skolan, nu kan du göra precis vad du vill!" fick jag samtidigt höra av alla runt omkring mig. Och ja, i teorin är det sant. Men inte med den tillvaron jag var i innan. 

Jag ville så gärna fokusera på mig själv, men det tog hela tiden stopp. Istället fick jag fokusera på Stefan, på hans barn och på vårt liv tillsammans... Jag hamnade långt ner på min egen lista och till slut fick jag nog. Jag är den viktigaste personen i mitt liv, tänkte jag, och tog ett beslut jag inte har ångrat. Jag valde att lämna Stefan för att de sista två åren har mitt fokus legat mer på honom istället för på mig. Och så vill jag inte leva. 

Så nu är jag singel sen ca två månader tillbaka och jag mår faktiskt bra. Jag trodde att hela min värld skulle rämna av det beslutet men fan vad jag är stark. Jag klarar det här. Stå på egna ben och sätta mig själv först. Jag är 25 år nu och det är väl precis vad man ska göra i den här åldern. Nu är det raka vägen mot mina mål. Nu ska jag göra det jag vill göra. Ingen förutom jag sätter gränser för mig själv. Tänker inte sitta i en lägenhet om 10-15 år och ångra allt jag kunnat göra. Nej, jag går först i mitt eget liv. Ingen annan. 

Livet är alldeles för kort för att inte leva såsom man själv vill. Livet är för kort för att fokusera på andra mer än vad man fokuserar på sig själv. Det kan omöjligen vara meningen med allt här. Det var såklart ett jättetungt beslut att ta, att lämna Stefan, men absolut helt rätt val. Jag förstår det nu när jag har fått lite distans till det hela. Jag känner ett inre lugn nu som jag inte känt på flera år. Och det känns fantastiskt. Självklart önskar jag honom allt gott i livet, men han får fortsätta utan mig.

When it all falls down, I'll be fine. För det vet jag att jag kommer vara.

Hjälp

Oj, vad negativa de sista inläggen blev. Hjälp. Blir nästan rädd för mig själv.

Men det är inte helt lätt att stå helt handfallen såhär inför examen. Jag är lite lost. Kände exakt likadant inför examen i Växjö. Vart ska man ta vägen? Vad vill man göra? Nu känner jag i alla fall att jag är några steg närmre en karriär inom mode, än vad jag var 2015 och tog examen från Växjö. Så det är ju positivt!

Nej men på riktigt. Jag mådde skitdåligt i början av veckan, när jag kastade ur mig de föregående inläggen. Låg i magsjuka och hade totalnoja inför framtiden. Har inte längre magsjuka, och lite mindre framtidsnoja. Det ska la säkert gå bra den här gången efter examen också. 

Nu ska jag spendera min lördagskväll med att söka jobb. Vill så himla gärna ha ett schysst heltidsjobb att gå till efter examen. 

Trevlig kväll på er!

Kommer ALDRIG hitta något jobb

"Jag är väldigt driven och ambitiös och vet vad jag vill med mitt liv." skriver jag i mitt personliga brev till en ansökan som inköpsassistent, när hela min kropp egentligen bara skriker "DU HAR INGEN ANING OM VAD DU VILL MED DITT LIV!" För det har jag inte. Jag har NOLL aning om vart fan jag vill. Vet inte vad jag vill göra, vart jag vill, hur jag ska komma dit.. Allt är bara snurrigt i min hjärna och jag är så LESS på att känna såhär. Less på att känna mig värdelös, less på att känna att jag har alldeles för lite erfarenhet för att komma någonstans. Jag pluggar och pluggar och pluggar, men inte fan får jag något jobb för det. 

HUR SKA JAG KOMMA VIDARE?

Jag får väl lägga två år till på att plugga då, och spendera 200 000kr till på studiemedel för att sen ändå torka bord på en restaurang eller packa upp kläder i en butik. Det känns så fel. Jag har inte pluggat i fem år på universitetsnivå för att vara här!!! Hela Sveriges system är fucked up, när man måste plugga för att få jobb men sen ändå inte kan få ett jobb för att man har för lite erfarenhet för att man inte har jobbat??? Vem bestämde dom skitreglerna?!

Aaaahhhh, jag är så lack och trött på allt, att jag har lust att bara kasta ut datorn genom fönstret och dra iväg. Dra iväg och aldrig komma tillbaka.

Att orka

Ibland önskar jag att jag orkade mer. Eller, jag vet inte om det är just orken det är fel på. Eller om det är motivationen. Eller om det är lusten. Jag vet inte. De sista tre åren har jag haft väldigt mycket på min agenda. Jobbat och pluggat. Eller bara jobbat, men då jobbat dubbelt. Trippelt. Jag har nog egentligen inte tagit mig tid till att andas och det har gjort att jag har prioriterat bort många grejer i mitt liv, som jag egentligen tycker om. Träningen. Familjen. Vännerna. På ett sätt gillar jag ett liv där mycket händer, men på ett sätt hatar jag det. Ibland (eller oftast) känns det som att det är för mycket jobb och för lite liv. Förstår ni? Jag jobbar för att kunna leva men jag lever liksom inte riktigt. Livet är stundtals inte så roligt. Men samtidigt är det ju roligt på jobbet, så jag intalar väl mig själv att det är så det är att vara vuxen. Det är såhär det är att snart vara 25.

Eller? 

Jag ser många i min ålder som inte alls lever såhär. De verkar ha roligt. Roligt på ett sätt som jag inte har. Roligt på ett sätt som jag hade innan. Jag vet inte. Ibland känns det som att jag lever ett liv som jag kanske egentligen inte vill. Men ibland känns det också som att jag är precis där jag ska vara.

Hur ska man veta?

Men att återgå till orken. Jag önskar verkligen att jag orkade mer. I nuläget orkar jag jobba och plugga. I bäst fall. Oftast orkar jag bara jobba och plugget hamnar i skymundan. Vilket inte är bra. Jag har inte många veckor kvar på min utbildning nu och min uppsats går alldeles för sakta. Jag borde ha kommit way mycket längre än vad jag har gjort nu. Och det stressar mig. Sen blir jag också stressad över att jag behöver jobba för att tjäna pengar, och sen behöver jag gärna också ha ett heltidsjobb efter examen.

Vad ska man fokusera på? 

Jag är skitstressad. Och det resulterar oftast i att jag inte orkar. Någonting. Då blir jobbet lidande, plugget blir lidande och jag blir ännu mer stressad över att jag inte skriver på min uppsats eller inte hittat något jobb till efter examen. Det faktum att alla andra verkar hitta jobb, som om de växer på träd, stressar sönder mig ännu mer. Jag söker också jobb, varför får inte jag något??? 

Nej, jag orkar bara inte. Jag orkar inte. Hade jag inte haft så jävla mycket räkningar varje månad, så hade jag nog bara stuckit iväg ett tag. Bort från allt. Bort från stressen och pressen. Pressen av att jag måste prestera, måste ordna, måste komma någonstans och måste lösa saker. En del säger att jag inte borde stressa, att jag fortfarande är ung och att "min tid kommer". Blä. Precis som Håkan sjöng. Blev irriterad på honom också. NÄR ska min tid komma? Och hur vet man ens att tiden har kommit?

Jag är otroligt tacksam för där jag är idag, för jag har jobbat hårt. Men jag vill mer. Mina klasskamrater flyttar till höger och vänster och uppfyller sina drömmar, medan jag är fast. Fast som en jävla sten. Jag vill inte att min tid ska komma, jag vill att den ska vara här NU! Jag vill veta vart jag ska, jag vill veta att jag har prioriterat rätt och jag vill veta att jag kommer bli nöjd. För just nu är jag inte nöjd.

Men jag hittar inte orken att ta mig vidare. Och då vet jag inte vad jag ska göra. Ibland bara önskar jag att jag inte ville så mycket med mitt liv. Att jag bara kunde vara NÖJD. För hjälp, vad livet hade blivit enklare då. Då hade jag aldrig längtat bort. Aldrig längtat efter mer. Måste vara en skön känsla.

Uppdatering 19.33: Och så kommer Stefan hem och berättar om någon stackars val, som är en blandning av val och sill (eller något sånt), som simmar runt och sjunger utanför USA:s kust, och som nu tydligen också kommit i målbrottet. Och det är ju sånt som gör att jag aldrig vill flytta ifrån honom.

Sen är jag klar

Sitter på jobbet in between två jobbpass, och skriver på min masteruppsats, när min chef går förbi och säger: "Du har inte så långt kvar i skolan nu?" "Nej", svarar jag medan jag räknar på fingrarna, "det är bara februari.. mars.. april.. maj... fyra månader kvar nu". Och då slog det mig: det är fyra månader kvar nu. FYRA MÅNADER. Alltså va??? Fyra månader kvar av skolan. Sen är jag klar. Sen är jag klar för alltid!!!

Kan inte andas just nu.

Favoritlåtarna

Spotify gav mig en lista med alla mina favoritlåtar från 2017, och det är fantastiskt vilka minnen man kan återuppleva med hjälp av musik. Call me med NEIKED ligger som etta och får mig direkt att tänka tillbaka på sommaren på H&M Kundtjänst. Inte jättekonstigt att den låten ligger etta; dunkade den i bilen varje morgon påväg till kontoret. Levde i mina (15 olika) sommarklackar vareviga dag där uppe på H&M-kontoret. Fatta att jag befann mig på ett av H&M's kontor??? Även fast jag bara satt i kundtjänst... känslan av att faktiskt jobba för H&M var ju helt outstanding. Jobbade alldeles för mycket den sommaren så var mer eller mindre slutkörd när skolan började igen. Men vad gör väl det om hundra år? Hade ändå en bra sommar. Och den där låten ligger nog tamejfan fortfarande nummer ett på min musiksmakslista. Som nummer två ligger Came here for love med Sigala & Ella Eyre och den låten får mig att direkt tänka på våren och min praktik på Nelly.com's huvudkontor. Ja, fattar ni?! Där var jag också en snabbis! Bästa som hänt mig. Två månader på inköpsavdelningen för NLY Trend och jag visste precis vad jag ville göra resten av mitt liv. Det FINNS inget annat för mig än att jobba med mode! Blir helt pirrig i kroppen av bara tanken på hur jag trippade runt där i mina klackar, satt med på inköpsmöten, fick vara med och spåna på trender inför hösten/julen 2018. Jag bara andades mode varje dag och mådde så himla bra. Dit ska jag tillbaka. Helt klart.

Låt nummer tre är Without you med Avicii och den lyssnade jag på en dag när jag satt och skrev på ett av alla hundra skolarbeten jag lämnade in i höstas. Jag tror det var grupparbetet för kursen Risk and resilience, och istället för att faktiskt skriva så gjorde jag, i Snapchat, små bitmojis av mig själv som dansade runt på datorn... Ja, ni hör ju. Var lite för skoltrött i höstas. För alla som inte vet (vilket förmodligen är alla, har inte skrivit i bloggen på typ 100 år), så började jag en masterutbildning i mode och textila värdekedjor hösten 2016. Ett av mina bättre val i livet. Fruktansvärt tung utbildning, som har testat mitt tålamod både en och två gånger, men väldigt bra. Öppnade väldigt många dörrar för mig. T.ex. praktiken på Nelly. Är övertygad om att jag aldrig fått chansen till den om jag inte läst denna utbildning. Nu sitter jag här och har bara ett halvår kvar. Sen har jag min mastersexamen. Hjälp. Låter så tufft att säga så. Är OTROLIGT stolt över mig själv. Måste bara överleva den här mastersuppsatsen också... på 30 hp.... som jag ska skriva själv.... Hjälp.... igen. 

På plats nummer fyra finner vi Champagne med Adoo och även denna låt får mig att tänka på Nelly.com och praktiken. Hur mina kollegor dansade på stolarna när denna låt spelades på kontoret och hur vi alla gick ut på en AW en fredag i maj. Fantastiskt väder och massa bubbel. Riktigt bra kväll. Behöver jag förklara varför jag trivdes där? Don't think so, va. Låten får mig också att tänka på ett av mina extrajobb som jag hade förra året. Jobbade på Grand hotell i stan och stannade där nästan ett år. Sen var det dags för mig att gå vidare. Min praktik på Nelly var ju 100% måndag-fredag 8-17, sen skrev jag en uppsats om min praktik utöver detta (som blev som en C-uppsats typ), PLUS att jag då jobbade över 50% extra på hotellet. Varje fredagkväll, heldag varje lördag och heldag varje söndag. Förstår inte hur jag kunde stå på benen under den perioden faktiskt. Jag är grym. Som sista låt på "favoritlistan" ger jag er Statements med Loreen. Denna låt får mig att tänka på en regnig dag i februari när jag var ute och sprang som en idiot. Med denna låt i lurarna, fick jag SÅ mycket energi och bara sprang och sprang och sprang. Synd att jag inte orkar springa så längre. Orkar knappt inte ens gå upp för en trapp längre, ha ha. Pga att jag jobbat som en IDIOT hela förra året, har träning och kosthållning blivit sista prioritet. Det har varit: skolan - jobb (ibland, eller mestadels, tyvärr också jobb - skolan i den turordningen istället). Men skolan - jobb - mat för att ens orka - sömn. Typ så. Träningen har legat så långt ner på listan att den knappt synts. Måste ändra på det. Var ute och sprang väldigt mycket i våras (hittade en tjejkollega på Nelly som peppade sönder mig till att springa och tillslut började jag till och med tycka om det??? ha ha), så i våras sprang jag som attan. Men det var ju så fint väder då! Nu är det bara snö och slask och kyla och då vill man ju helst inte gå ut och springa. Man vill helst inte gå ut alls faktiskt.

Finns massa andra låtar på listan också, mestadels dans-/partylåtar men också en massa schlager. Älskar ju schlager. Och snart börjar ju Mello igen! Längtar så mycket. Men kanske inte lika mycket som min nuvarande chef! Hon älskar Mello mer än vad alla gör, tror jag. Ha ha. Hon är mer nördig än mig! Väldigt roligt att snacka Mello med henne. Ja, den här kvinnan är ju då min chef på H&M. Jag jobbar fortfarande på H&M, men numera i butik sen snart fem månader tillbaka. Och trivs som fisken. Mina kollegor är grymma och jag tjänar fett bra med cash. Jobba helger i handels = jättemycket pengar. Så jag trivs väldigt bra.

Mer eller mindre så kan man säga att 2017 var ett fantastiskt år för mig. Det hände så mycket och jag mådde otroligt bra, även fast jag jobbade för mycket och sov för lite. För jag utmanade mig själv, vågade ta nya steg och provade nya saker. Jag tror verkligen att 2017 var året då jag la grunden till min karriär i modebranschen. Och det känns så jäkla bra! Nu är det ju liksom bara för mig att kämpa vidare och ta mig ännu, ännu längre. Tror att 2018 kommer bli ett riktigt bra år också. Jag kommer ta examen och sen är jag liksom fri till att börja jobba med vad som helst. På riktigt! Känns så spännande att inte riktigt veta vart jag kommer ta vägen, samtidigt som det ju såklart är väldigt läskigt. Jag fyller 25 i sommar också. Fatta det då! När blev jag så gammal? 25 år. Halvvägs till 50. Gud. Känns sjukt att tänka så.

Den stora frågan på allas läppar är väl också "Är du fortfarande tillsammans med Stefan?!" och svaret här är: nej, det är jag inte...... Just kidding! Det är vi visst! Vi är till och med förlovade! Ha ha! Vi förlovade oss på julafton så nu är vi fästmö och fästman. Också sjuk tanke. Jag är liksom vuxen nu?? Ha ha, fattar inget. Men är väldigt lycklig. Ser framemot ett väldigt roligt liv med honom. T.ex. planerar vi en resa till New York i sommar. Vi vill tillbaka nu, alldeles för länge sen vi var där sist. Och vi har ju så mycket att fira: min examen, min 25års-dag, Stefans 40års-dag... Kan ni komma på en anledning till att vi INTE ska åka till NYC??? Nej, tänkte väl det. Kommer bli en grym sommar.

Och sen kommer hösten 2017, och jag kan inte plugga mer. På riktigt. Har använt upp alla mina CSN-veckor nu, ha ha, och tekniskt sett kan jag inte plugga mer, om jag inte vill doktorera då. Och jag tror jag hoppar det faktiskt. Känner mig rätt klar nu. Men det är också en läskig tanke: skolan är liksom något som alltid varit så säkert för mig; säker på vart man ska, min framtid och en säker inkomst... Nu måste jag liksom bara hitta ett heltidsjobb för att klara mig. Kan inte plugga mer. Läskigt.

Ser nu att det här inlägget blev sjukt långt. Sorry för det. Har så himla mycket att uppdatera om bara! Vet inte om jag kommer fortsätta skriva här i bloggen eller hur det kommer bli. Men det var väldigt roligt att skriva av sig nu i alla fall. Kanske kommer jag tillbaka, kanske inte! Men who cares, det är min blogg, jag bestämmer! Ha ha!

Vi hörs (kanske)!