A star is born

Var på bio med mamma ikväll. "A star is born", den med Lady Gaga, ni vet. Jättebra film, som fångade verkligheten på ett fantastiskt sätt. Det är förmodligen sådär det är att vara artist, att bli jättestor jättesnabbt. Men framför allt speglade filmen hur det är att leva med en alkoholist. Vilka uppoffringar man får göra och hur man ständigt sätter någon annans hälsa och välbefinnande framför sitt eget. 

Det är ingen hemlighet att Stefan hade problem med spriten under vår tid tillsammans. Långt innan vi träffades också, men jag kan ju bara veta hur det var under tiden jag var med honom. Fyra år av gråt, panikångest, ont i magen och förhoppningar. Förhoppningar som slås i spillror och istället blir förtvivlan. Denna jävla berg-och-dalbana mellan förhoppning och förtvivlan. Dagar och nätter av att inte veta. Ovissheten. Att ständigt vara misstänksam. Har han börjat dricka igen? Lever han? Ligger han full i ett dike nu? Gick han till sin läkartid som vi sa? Alla dessa oändliga frågor. Och en fruktansvärd smärta. 

I filmen spelar Bradley Cooper (geni) den alkoholiserade artisten Jackson Maine, som upptäcker Lady Gaga, i filmen Ally. Man får följa deras liv tillsammans, när hon försöker göra karriär och samtidigt klara av att ta hand om honom. Filmen är stundvis jättesorglig, men jag grät aldrig. Kände istället bara obehag och ont i magen. "Exakt sådär tog jag hand om Stefan när han raglade runt på gatan efter sitt återfall." "Exakt sådär la jag mitt egna liv on hold för att vara där för honom, för att jag 'var den enda han ville ha och den enda han litade på'". 

Magontet jag satt med genom andra halvan av filmen. Aldrig mer. Aldrig mer ska jag träffa en kille med alkoholproblem. Aldrig mer vill jag vara en stöttepelare för någon som inte själv bryr sig. Som inte själv vill lösa sina problem. Det går aldrig att lösa någon annans problem, speciellt inte en missbrukares, och det har jag verkligen lärt mig. 

Jag tycker ni ska se filmen och fundera på, på vilket sätt ni blir berörda. Är det av Jacksons problem? Av deras kärlek eller av Allys styrka genom hela filmen? Om det är det sistnämnda, tänk isåfall på mig. Tänk på all den styrka jag har fått ge för att hålla Stefan över ytan. Tänk på vilken jävla kärlek jag känt för den mannen. En ur-kärlek, som gjort att jag orkat i alla dessa år. Som gjort att jag känt värdet i att kämpa för honom, för oss. 

Tänk på mig när ni ser filmen. Så kommer ni förstå vad jag har gått igenom. Det som inte går att förklara med ord. Och sen vill jag också att ni tänker en extra gång ifall ni någonsin skulle bli kära i någon med ett sånt beteende.