Stockholmspoliserna

Varje måndag kväll kollar jag på Stockholmspoliserna. Ett program jag tycker speglar Sveriges, mer specifikt Stockholms, kriminalitet och polisers dagliga jobb väldigt bra. Jag har stort respekt för poliser och tycker verkligen att de gör ett fantastiskt jobb. Under en period i mitt liv drömde jag om att bli polis. Jag är glad att jag kom på andra tankar. Det kan inte vara enkelt att vara polis i dagens samhälle.

I måndags handlade programmet om missbruket och beroendepersonerna i Stockholm. Hur alla dessa sjuka människor, i stort behov av hjälp, lider. Det är enkelt att tänka att det är deras eget fel; att alla har ett val och att de valde fel väg i livet. Och så kan det säkert till viss del vara. Många får en chans att komma ur sitt beroende, men väljer kanske att antingen inte ta chansen alls eller förkasta den helt. Men många människor får inte ens hjälp. Beroendevården i Sverige är under all kritik, och det behöver verkligen satsas mer pengar för att sänka andelen missbrukare i Sverige. Kanske kommer då också kriminaliteten sjunka i takt med att missbruket sjunker. 

Det var fyra tuffa år med Stefan och hans missbruk, men jag är ändå så glad att jag fick gå igenom det. Visst hade det kanske "räckt" med ett eller två år, just för att förstå innebörden av ett missbruk, men jag har ändå lärt mig så otroligt mycket. Jag har idag en större respekt för alkohol och droger, och jag har lättare att se vilka personer som eventuellt missbrukar. Därmed kan jag också uttala mig om beroendevården i Sverige och vilka brister den har. Jag har liksom varit på "andra sidan" och sett hur ett missbruk sköts. Det är en komplicerad sjukdom eller ett tillstånd, hur man än vill se det, och alla klarar inte av att hålla sig nyktra/rena. Det är jättesorgligt, men det är verkligheten. 

I måndagsavsnittet fick man se personer sitta och skjuta heroin mitt på öppna gatan, och jag blev direkt illa till mods. Jag insåg också hur tacksam jag är över mitt liv. Människorna i programmet har kanske eller kanske inte valt den vägen de gått, men oavsett så är de där. Mitt i skiten. Då kändes inte skulderna så tunga på mina axlar längre, för åtminstone battlar jag inte ett missbruk. Åtminstone har jag fortfarande kraften och chansen att förändra mitt liv. Det finns ingenting som håller mig i ett järngrepp; ingen eller inget bestämmer över mig eller hur jag ska leva.