alltså PEPPEN

Paus

Nu har jag bara en månad kvar i New York. En månad tills jag sitter på flyget tillbaka till Sverige igen. Alltså NEJ. JAG VILL INTE. Jag vill stanna här för evigt - med alla mina fantastiska människor här för ALLTID. 

Jag kommer ihåg den sista månaden i Frankrike. Samma panik, samma ångest som nu. Vad händer när jag kommer hem? Vart kommer jag få jobb? Vart ska jag bo? Alla dessa jävla frågor, som jag inte vill ta tag i. 

Låt mig bara stanna här... ett par månader till... leva life ett tag till... några fler drinkar i Hell's Kitchen... lite mer dans på Times Square... några fler promenader i Central Park... några fler musikaler på Broadway... få krama mina vänner ett litet tag till... få kyssa samma läppar ett par gånger till... 

Aj, mitt hjärta går verkligen sönder när jag tänker på att jag måste lämna New York och alla mina människor behind. Jag vet att vi kommer ses igen. Men inte under samma omständigheter. Och inte här. Och kanske inte på ett par månader, eller ännu värre, år. 

Nej aj usch. Pausa tiden. 

2020, I'm beyond excited to meet you

1 decennium. 10 år. Fem pojkvänner. Fyra lägenheter. Tre olika städer. Två examen. Två flyttar utomlands. En förlovning. Flera jobb, några heartbreaks och en jävla massa skratt, vin, fantastiska människor och dans. 

Shit vilket decennium jag upplevt och levt. Höjdpunkterna? Flytten till Frankrike och flytten till New York. Kan typ inte ens fatta att jag gjort allt jag gjort de senaste åren - varför känns allt som en dröm?? Som att det typ är för bra för att vara sant. 

Är så himla stolt över mig själv och glad att jag gjort allting jag gjort sen 2010. Ibland känns det som att man inte kommer framåt i livet; som att man inte åstadkommer någonting. Då är det viktigt att se tillbaka. Se tillbaka på den där levnadsglada 16-åringen med tandställning och urkass stil, som bara drömde om ett jobb på H&M och att nån gång få se the streets of New York. 10 år senare - och jag har prickat av flera saker på min drömlista. 

Jag är så SJUKT taggad på nästa decennium och de nästkommande 10 åren!!!! Om de blir fyllda med ens hälften av alla äventyr, all kärlek och vänskap som jag upplevt de här åren, så kan jag vara lycklig. Jag vet att livet är tufft ibland - och det ska det också vara - för då uppskattar man de glada stunderna ännu mer. Jag vill inte ha någonting från de senaste 10 åren ogjort, för då hade jag inte varit den jag är idag. Och jag vill inte vara något annat än den starka, självständiga och envisa kvinna jag är idag. För visst fan går det om man bara vill! Tror ni att 16-åriga Kajsa ens kunde drömma om det livet jag har levt och lever idag??? Inte en chans. 

Jag hoppas och önskar att de nästkommande åren bjuder på fler resor, eventuellt fler flyttar utomlands (allra helst för jobb), en blomstrande karriär, fantastiska möten med nya människor och djupare relationer med alla de grymma människor jag redan har i mitt liv. Mer vin, mer sena nätter och mer dansande på borden. Flera hunkar att kyssa och fler vänner att krama. 

Ser tillbaka på livet och känner mig så lyckligt lottad. Att lilla jag fått uppleva allt detta. Vilken ynnest.