Det var precis innan snön kom, precis innan min årskurs 2-APU skulle ta fart. För många groggar och vi utbytte våra allra första ord. ”Sebastian Karlsson!” hävde jag ur mig i ett moln av alkoholslukt, och pekade på mitt offer. Så fel. Ett halvt skrattande ”nej” fick jag tillbaka, sagt med ett ansiktsuttryck jag inte alls kan minnas. Klockan var redan midnatt och det var mörkt som i graven ute. Man riktigt kände att vintern var på väg.
En vecka efter att denna klassfest lagts till handlingarna, plingade det till på min facebooksida. Någon skrev till mig, någon ville mig något. Det var en ovan situation jag befann mig i, som om det aldrig hänt mig innan.
”Jag ville bara säga att det är jag som är Sebastian Karlsson”.
Som en blixt från klar himmel. Med ett kom minnena tillbaka. Åhnej. Det var pinsamt, jag visste inte vad jag skulle svara, var som i en chock.
”Så du kommer ihåg det där?”.
Samtidigt som jag trycker på ”skicka” ångrar jag mig. Klart han kommer ihåg, annars skulle han ju inte sagt det! Dumt Kajsa, dumt, dumt, dumt. Jag hade redan sumpat ”första intrycket är alltid det viktigaste” och hade inte råd med fler snedsteg. Men till min förvåning blev responsen bra, bättre än bra. Enligt honom hade jag inte gjort något fel, enligt honom var jag kul, till och med rolig!
Några dagar senare; msn plingar till.
”Tjäna Sebastian!”
Och bara sådär kändes allt så himla rätt, annorlunda på något sätt. Aldrig förr hade jag upplevt denna personlighet, denna karisma, denna humor. Jag var fast. Och jag visste att det här inte skulle gå obemärkt förbi.
Sista dagen och jag hade gjort halva min gymnasietid. Jullov. Frihet! Vid det här laget var kontakten enorm; msn, sms, samtal, facebook… I stort sett allt dagens ungdom sysslar med.
Minuterna gick sakta, snön föll på utanför.
Vi hade vår årliga julklappsutdelning, min klass. Jag prasslade fram ”Mission Impossible 2” utifrån det färgglada julpappret. Pulsen ökade med varje julklapp som öppnades av mina klasskamrater. Plötsligt var det slut, inget mer papper som prasslade, inget mer godis att sätta tänderna i. Hjärtat slog hårdare, det var nästan som ångest nu. Jag var nervös. Jag ville, men var så fruktansvärt nervös. Handsvetten rann och mobilen halkade ur mina händer otaliga gånger. Jag bättrade på mitt smink, berättade för alla mina vänner vad som skulle hända. Jag fick kramar och peppande ord och helt plötsligt var jag på väg, som om mina ben gick av sig själva.
Det där var starten på exakt fyra, för mig, underbara månader. Det varade inte länge, men för mig kändes det som om tiden aldrig skulle ta slut. Men vi gjorde ett snedsteg, vi var för lättillgängliga. Inte nog med att han bodde inte mer än 300 meter från skolan, han ägde också ett körkort sedan nästan ett år tillbaka.
Nästintill varje skolvardag rullade hans familjs svarta Volvo in på återvändsgränden utanför mitt hus, bara för att plocka upp mig. Om det så regnade, snöade vackert eller var halv storm, var han där, på min begäran, och hans samtycke. Jag blev lika glad och lika pirrig varje gång strålkastarna syntes i vintermörkret. Och jag var så lycklig. Åh, så lycklig.
Nej, jag är inte kär längre. Jag var innan, men inte längre. Det är mina tankar som pratar, ibland är det bara så skönt att komma ihåg. För visst är det härligt med minnen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar