Tiden går så himla, himla fort.
Tänk att inte gå till skolan, att inte bli undervisad av världens bästa Magister Wikensten, att inte springa på underbara Lena PG i korridoren, att inte häpnas av Sanjas galna stil, att inte gå till sitt skåp där man har varit bosatt så länge, att inte ha mysiga tyskalektioner med endast fem andra elever, att inte äta lunch tre gånger om dagen i matsalen, att inte fnissa åt Gustavs gulliga skämt, att inte få en upplyftande komplimang av Giggi, att inte dansa loss i överdrivna rörelser med Rebecka på pedagogiskt ledarskap, att inte träffa alla älskade människor hela tiden, att inte ha sina dagliga asgarv...
Om åtta månader är det här min verklighet. Vilken ångest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar