Vi kommer inte att leva för alltid.
Och ibland kan jag titta mig själv i spegeln och se allting runt omkring och undra... varför jag var så olycklig så länge. Varför jag stannade där och vaknade varje morgon med en känsla som sa att det var lika bra att dra täcket över huvudet igen. Nu vet jag att man inte väljer smärta, att det bara river upp bröstet och tvingar sig in och mördar all lycka med sitt gift. Att man inte bara på en handvädning kan välja att vara lycklig, men också att man små stunder kan förtränga smärtan med allt man redan har. Jag undrar varför jag inte såg att jag levde många av mina drömmar, att de höll mig i handen när jag var på botten och att deras värde fortfarande var samma även om livet hade gångjärn som bara skrek. Jag var blind för allting av värde när livet började rasa runt omkring mig men de gånger jag lyckades fokusera på vad jag hade i mitt liv istället på allt som försvunnit, var den där glädjen snabbt där och sa hej.
Det är svårt att hålla fast vid saker som bringar glädje av rätt anledningar när mörkret är kompakt. Det är lätt att leta sig tillbaka och försöka ta tillbaka det man förlorat, för att man tror att det är det enda som kan göra allt bra igen. Jag är ett praktexempel på en sådan person som hela tiden vänder sig om och tar emot det som var med öppna armar om det knackar en på axeln. Jag är så blåögd i mitt tunnelseende att jag inte ser konsekvenserna utan bara det så finns där och då. Glädjen. Att det gör att jag sitter med tårar i ögonen och ett hjärta som värker senare är inget jag tänker på då. Men något jag tänker på nu, när jag vaknat flera gånger under natten och svettats för att hjärtat pulserat så hårt i bröstet.
thefworld.blogg.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar