Tjejen på bilderna kan vara en av de bästa människor jag någonsin har lärt känna. Trots att hon idag är 21, alltså tre år äldre än mig, och att jag bara var 15 och hon 18 när vi träffades för första gången, har vi hållt ihop väldigt bra. Tjejen har ett så fint namn som Ida, ett namn jag gärna en dag skulle vilja ge mitt barn.
Idag är ofta sprallig och väldigt smart. Hon är också väldigt duktig på att få mig att skratta och dessutom mycket estetiskt lagd. När Ida blir vuxen ska hon bli polis och göra världen till en lite säkrare plats.
Jag och Ida träffades egentligen första gången när jag gick i fyran och hon i sexan på mellanstadiet. Jag var ny på skolan och hon tillsammans med sina vänner skrev små lappar och la vid min klädhängare. De ville hälsa mig välkommen till skolan. När jag sedan, år 2007, konfirmerade mig, var hon där på besök lite då och då, eftersom hennes dåvarande bästa kompis var en av mina konfirmandledare. Jag visste redan då vem hon var, men för henne blev jag känd som "tjejen som alltid ramlar". När vi under sommaren 2008 jobbade tillsammans, fortfarande med konfirmander, klickade vi direkt. Jag kan stolt säga att Ida är, trots att vi numera tyvärr inte träffas särskilt ofta, en av mina allra närmaste vänner. Och de gånger vi faktiskt träffas, känns det som om vi aldrig varit ifrån varandra.
Ida är en människa som har trängt så djupt in i mitt hjärta, att hon aldrig kommer komma därifrån. Jag har dessutom lovat mig själv att alltid låta henne sitta där, för jag vet att jag aldrig, aldrig någonsin kommer träffa en lika underbar och speciell person som henne.
För tre år sedan var hon min andra hälft och jag kunde inte tänka mig ett liv utan henne. Nu har Ida en ny andra hälft, i form av sin flickvän, men jag vet fortfarande att jag aldrig skulle kunna leva ett liv, mitt liv, utan henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar