bilder från jobbet

sex and the city-tankar

"Den kvällen kunde jag inte sluta tänka på tid. Är varje minut av våra liv kontrollerad av ödet? Eller är livet bara en rad slumpmässiga händelser? Om jag inte ständigt kommit tio minuter för sent, hade mitt liv då sett annorlunda ut idag? Hade jag inte träffat på Big? Finns det ens en lämplig tid att träffa honom? Hade Miranda rätt? Är timing allt?"

Smart tjej, den där Carrie.

ur balans på midsommar

Hela stället luktade rök, även fast vi var utomhus. Två lägereldar brann och jag började se dimman komma emot mig. Jag snubblade till när jag fastnade med foten i filten, som jag hade över axlarna. Det var ganska kallt.
Där, framför brasan, satt han, killen jag sett anlända till stället någon timma tidigare. Jag var på riktigt bra humör och ville bara lära känna nya människor, jag kände mig bekväm i mig själv. Jag övervägde att gå fram och sätta mig jämte honom, prata lite, se vad han var för filur. Jag närmade mig, men han gav mig inte en enda blick och jag kände mig illa till mods. Lika bra att gå igen, tänkte jag, tills något äventyrligt och impulsivt tog över min hjärna.
"Är du trött?" hörde jag mig själv säga.
Han kollade upp mot mig och log, ett leende jag sett innan någonstans. Jag rös genom kroppen.
"Njae, lite kanske. Jag gick upp tidigt idag och inte sovit särskilt bra på sistone."
Jag satte mig ner jämte honom och helt plötsligt var vår konverstion igång. Då var klockan inte ens nio på kvällen, och vi släppte inte varann förän tolv timmar senare. Det var spännande och tryggt på samma gång, jag märkte att jag verkligen kunde prata om allt med den här killen. Vi hade inte tråkigt en sekund tillsammans och bara känslan av hans varma läppar mot mina eller hans händer på min kropp... Det får mig fortfarande helt ur balans.

en fråga till svaret

Jag fick en anonym fråga angående "svaret" och vilken utbildning jag blev reserv till. Det var en högskoleutbildning kallad "Eventkoordinator" i Landskrona. Frågan avslutades också med "Tycker du kan söka nästa år igen, du är ju ung!" Där kan jag göra dig, anonyma människa, glad och säga att ja, det kommer jag nog med nästan all säkerhet att göra också. Tillsist vill jag även säga, jag tycker det är riktigt kul när ni kommenterar det jag skriver! :)

Förresten, idag, för exakt en månad sen, tog jag studenten. Är det inte sjukt? Mår lite illa av hur fort tiden går.

mitt sommarjobb

Första sommarjobbsdagen är avklarad!
Jag sitter då på ett museum och vaktar och berättar om någon undrar något. Kan låta segt, men dagen har faktiskt varit helt okej. Hade 45 besökare totalt, så hela tiden var det inte långtråkigt. Det är ju då bland annat ett kameramuseum, så jag hittade en del fräcka kameror. Nedan får ni lite bilder! Imorgon är jag ledig, vilket betyder att jag tar sovmorgon och ska sedan ta lite studentbilder. Bara till att klä upp i min vita, älskade klänning igen! Jag ska se till att det någon gång även kommer upp bilder på detta.

"Once you pop, you can't stop!" Värsta Pringles-kameran

Wildcam

Och den sista, med lite bling-bling

Alla tre är engångskameror, sådana man hade på min tid, under min barndom.

midsommar -11

Midsommar blev fruktansvärt lyckat. Vi hade tur med vädret och jag festade till det med ett gäng riktigt sköna människor! En mer detaljerad och utförlig berättelse om kvällen ska ni få inom en snar framtid. Bilden visar vilka kläder jag hade för kvällen; det blev min mintgröna klänning med jeansjackan till. Tyvärr kunde jag inte ha dessa kläderna alltför länge, fick ganska fort byta om till byxor, då det blåste lite för mycket för att ha bara ben. Jag hoppas ni alla där ute också hade en fin midsommar!

filmrekommendation (-er)

Idag vill jag göra ännu en filmrekommendation.

Förra gången tyckte jag att ni skulle se den svenska filmen Himlen är oskyldigt blå, idag tycker jag att ni ska ta er tid för att se den verklighetsbaserade Catch me if you can med Leonardo DiCaprio och Tom Hanks i huvudrollerna.

Jag vill inte avslöja alltför mycket om filmen, men den handlar om Frank Abagnale (Leonardo) när han under fem år av sitt liv förfalskar identitet och checkar, det sistnämnda i 26 olika länder. Han lyckades även, innan 18 års ålder, lura folk till att tro att han var läkare, advokat och pilot. Carl Hanratty (Tom) från FBI får uppdraget att fånga honom. Så under ungefär två timmar får vi alltså följa Franks liv som ständigt jagad, ökänd och hatad. Filmen känns väldigt lik I love you, Philip Morris, som jag såg för ett rätt bra tag sen. Men lika bra är den för det, det är de båda två! Så tycker ni om verklighetsbaserade filmer, är de två sistnämda starkt rekommenderade av mig. De är kvicka i sin handling och väldigt fascinerande. Att en människa kan vara så smart och blåsa så många andra människor, det är för mig helt obegripligt. Men samtidigt fruktansvärt, fruktansvärt storartat.

svaret

Svaret på frågan som ni nu väntat så länge på: "Hur gick intagningen till högskolan? Kom du in?" Och nej, det gjorde jag inte, reserv blev jag istället. Och det är verkligen inte fy skam, inte efter de där proven jag fick genomlida! Igår sökte jag dock en ny utbildning istället, som "sen anmälan", sista anmälningsdagen är ju annars 15 april. Men finns det platser kvar, ja, då är det bara till att söka! Jag håller mig kvar på PR & kommunikationsvägen, och sökte denna gång Marknadsföring. Ska bli spännande att se vart jag hamnar till hösten, jag har själv ingen aning!

ögonblick i vardagen

- Excuse me, where did you buy these?
Jag kollar förbryllat mig runt omkring i affären, är det mig hon pratar med? En lång, afroamerikansk tjej ler stort mot mig.
- Oh, this? Jag pekar på min väska. Hon skakar på huvudet. - These? Det var tydligen mina avklippta byxor omgjorda till shorts hon menade.
- Yes, where did you buy them? Very nice.
- I've made them myself.
- Oh okey, thank you. Very, very nice.
- Haha, thank you, säger jag samtidigt som ett stort leende växer på mina läppar.

Resten av dagen gick jag runt och var jätteglad. Vad en liten komplimang från en okänd människa kan göra mycket.

Ylva 19 år

Jag var på ett grymt 19årskalas igår för världens bästa Ylva! Drack alldeles för mycket, och mådde därför som jag förtjänade idag. Men så får man faktiskt ha det ibland! Så nu tänker jag fortsätta med mitt chipsätande och förundras lite över vad jag har gjort för att få så underbara vänner som jag har.

Kärlek till er alla!

we all love colours!

Jag älskar alla mina nya sommarkläder, vill bara använda!!

true words

mitt livs prov, del 2

De senaste två dagarna har varit... Ja, väldigt spännande och samtidigt väldigt skrämmande. Efter en tidig morgon och en stor hotellfrukost (<3) begav jag och mamma oss till högskolan för intagningsprovet. Taxichauffören kunde inte riktigt vägen, och vi kunde definitivt inte riktig vägen, vilket slutade i att vi tillslut irrat runt på både ett dagis, ett stort bostadsområde och en skönhetssalong. Men vi hittade tillsist! Det var mycket folk där, främst tjejer. Vi var omkring 30 stycken, kanske till och med lite fler, sökande just denna dagen, (som var dag tre av tre, totalt var vi runt 140 sökande...), bland dessa 30 personer fanns fyra killar och av allihop var jag yngst. Kändes inte helt okej, jag kände mig väldigt, väldigt liten. Till en början i alla fall, när jag kommit in i gruppen mer blev allt mycket lättare.

Dagen började med lite gemensam information. Tydligen får vi redan nästa vecka reda på vilka som kommit in och vilka som inte kommit in. Kommer gå på nålar hela veckan.
Efter infon delades vi in i grupper om fyra för att göra ett arbete tillsammans. Jag hamnade tillsammans med Gotländaren Jens, Stockholmstjejen Olga och Emma från Skåne. Vi var en salig blandning människor, men det gjorde även det hela väldigt intressant. Jag var som sagt yngst, därefter låg Olga på 19 år, Jens på 22 år och Emma på 23 år. Trots åldersskillnaden (som faktiskt inte var så fasligt stor) kom vi väldigt bra överrens! Vi skulle arrangera en invigning på en musikklubb, och mer än så fick vi inte veta. Det var spännande vilka idéer alla hade och vårt slutresultat, restaurangen och nattklubben Season nichad efter Sveriges olika årstider, blev verkligen en riktig hit.

Därefter blev vi inkastade i ett klassrum för att ha ett skriftligt prov. Det var nog det sjukaste provet jag någonsin varit med om. Första "frågan" var; Skriv ner så många sätt som möjligt du kan använda en tegelsten på. Okej, den delen var väl inte så konstig, men det blev bara värre. "Skriv ner alla sätt du kan använda en tegelsten på, på en scen/i ett kök/i nedersta lådan i ett kök."

Det blev lunch i form av mackor och jag hann prata en del med min grupp. Blir jag antagen till hösten, hoppas jag att någon av dem är med mig. Efter lunch var det dags för redovisningen av arbetet vi gjort tillsammans. Första gruppen, som bestod av fyra tjejer, satte ribban galet högt. Jag kände mig inte alls särskilt självsäker längre och började i tystnad undra om den här utbildningen verkligen var något för mig. Jag, Jens, Emma och Olga gick upp som grupp nummer tre. Det hela gick väl okej, trots Jens teckning av klubben på tavlan och Olgas förkylda whiskeyröst. Vi fick applåder och satte oss ner igen. Då tar Jens mig på armen och viskar: "Ja, det var kul att lära känna dig i alla fall." Detsamma, tänkte jag, för vi kommer lätt inte ses till hösten.

Hade du i tisdags sagt åt mig att jag inte får bli ledsen om jag inte kommer in, hade jag svarat med att "in kommer jag visst!" Nu är jag inte alls säker längre. Alla onsdagens sökande var grymt duktiga, och ska då lärarna välja bland 138 lika duktiga elever - då känner jag mig chanslös. Men, man ska aldrig säga aldrig, jag kan väl bara säga att jag börjat spåna på lite annat jag kan göra till hösten.

"Tänk att vi fyra bara blev helt ihopkastade här, fyra människor som aldrig träffats innan, så gör vi det här och så skiljs vi åt för att aldrig ses igen. Det är rätt sjukt egentligen." - Jens

new in

Underbar mintgrön klänning från BikBok! Skärpet har jag satt dit själv.

mitt livs prov

När ni läser det här, är jag påväg till ett intagningsprov (DÖR) till en av högskolorna jag sökt. Jag skulle gissa på att jag är nervös, men framför allt väldigt trött. Provet gör jag imorgon, så håll tummarna för mig då, detta är vad jag vill hålla på med resten av mitt liv!

hos tandläkaren

Hon möter mig alltid med ett leende ända upp till öronen; "Kajsa, det är din tur nu". Jag har haft samma tandläkare sedan jag började på tandregleringen, och det gör mig trygg på något sätt. Hon är ganska gammal, korthårig, har glasögon och haltar lite lätt på ena benet. Hon känns som en farmor och ger mig alltid komplimanger när vi ses; "Vilken fin ring du har!" Idag pratade vi om studenten och framtiden. Vi pratar mycket, hon och jag. Hon är väldigt lätt att prata med, men jag kan aldrig, aldrig komma ihåg namnet på henne.

Hon visar mig in i nästan alltid samma rum, även fast jag nu kan vägen om någon så skulle väcka mig mitt i natten och be mig gå den. Jag får slå mig ner på en av de två tandläkarstolarna i rummet. Ibland kan det kännas lite konstigt att ligga i samma rum som någon annan tonåring med tandställning. Det känns stelt, vi kan ju inte direkt prata med varann med allt vi har i munnen under en undersökning. Hon kollar lite snabbt på mina tänder och kallar därefter in experthjälp; den äldsta och mest läskiga tanten på hela stället. Hon använder aldrig vantar eller munskydd när hon undersöker min mun, hennes händer är alltid kalla och blöta och ibland droppar det från hennes näsa. Det har aldrig droppat ner i min mun, som tur är, men det är ofta väldigt, väldigt nära. På onsdag går hon i pension och jag får en ny, ung experttandläkare. Jag hoppas innerligt att hon använder vantar.

Idag bytte vi bågar till min tandställning. Jag fick den tjockaste bågen i underkäken och den näst-tjockaste i överkäken. Nästa gång jag kommer dit, vilket är i augusti, ska vi börja dra ihop mina gluggar, där tänderna jag drog ut satt innan. Då har jag haft min tandställning i ett år ungefär och det känns skönt att tiden ändå har gått så fort. Vid den tidpunkten då nästa besök är inplanerat, kanske jag inte bor hemma längre. Jag vågar knappt tänka den tanken, den är alldeles för läskig och alldeles för förbjuden. Jag får nästan en klump i magen.

att ångra sig

Det finns mycket här i livet som man kan ångra. Egentligen borde man inte ångra sig, att ångra sig är som att ha "second thoughts", och det ska man inte. Hade man roligt när det skedde, ska man inte ångra sig.
Men sen kan man ju ångra saker som faktiskt aldrig hände, eller som man aldrig såg till att de hände. Alltför många sådana saker finns i mitt liv och i mitt minne, sånna saker som är så irriterande, att de nog kan reta gallfeber på mig. "Varför gjorde jag det inte!?", tänker jag ofta, med ilska kokandes ur öronen på mig, "Varför gjorde jag det bara inte!?". Den känslan är jobbig, för det är inget man kan styra över. Man får gilla läget liksom, tiden går ju inte direkt att spola tillbaka.

Just nu tänker jag på något som jag verkligen, verkligen ångrar att jag inte gjorde; gick på efterfesten efter studentbalen. Herregud, hur tänkte jag där! "Man tar bara studenten en gång i livet, så låt oss åka hem och sova istället"? De såg ut att ha så kul på bilderna, som senare las upp på facebook, att jag verkligen inte kan låta bli att hata mig själv lite grann för just det beslutet att stanna hemma. Fruktansvärt, fruktansvärt irriterande, att jag skulle kunna ta studenten en gång till bara för att få de där timmarna hemma i sängen ogjorda!

kusinbarn

Träffade mitt underbara kusinbarn idag, senast jag såg henne var förra sommaren. Hon fyllde 1 år förra veckan och är en stor solstråle hela hon! Alltid så glad, alltid så full av energi. Söta Ida!

smärtsamt snygg

...och bakgrundsbilden på min dator

fröken C

Regnet smattrar på utanför, ibland blixtrar det till lite. Jag hör att det åskar och något säger mig att jag gör bäst i att stänga av datorn. Det är ganska kallt med fönstret öppet, jag ryser ibland, borde nog gå och lägga mig. Fan alltså, jag kan inte sätta ord på någonting just nu. Det är nog bäst att jag kallar in min goda vän Brandi Carlile, hon kan det där med känslor.

dag 24

Dag 24 - Det här får mig att gråta.
Jag kan inte säga att det finns något speciellt som får mig att gråta, utan då självklart hemska saker som begravningar och sånt. Men annars gråter jag lite när jag känner för det, och lite för vad jag än känner för. Ibland gråter jag över tv-program där människor blir riktigt, riktigt lyckliga. Ibland gråter jag över vad jag förlorat. Ibland gråter jag över att något inte går som det ska. Men för ett tag sen grät jag allra mest över skolan och allt vad den innebar. Jag grät när jag pluggade, för att jag inte orkade, jag grät före ett prov, bara för att jag inte kunde det, och ibland grät jag även efter ett prov, bara för att det inte gick som jag ville. Jag är nog en väldigt känslig människa över lag. Eller var jag just då bara totalt utbränd.

framtidstankar

Det har blivit väldigt mycket bilder på senaste tiden, så jag tänkte att lite text och en uppdatering om mitt liv skulle sitta på plats.

Jag har börjar tänka en del på min framtid. Även fast jag har något som liknar sommarlov, känns det som om det är dags att ägna en del tankar till vad som komma skall. Om en vecka sitter jag på intagningsintervju och -prov till en av högskolorna jag har sökt. Nervositeten börjar komma och jag har funderat på vilka frågor som kan tänkas att ställas. "Vad är din bästa egenskap?", "Vad gör dig lämpad till den här utbildningen?", "Vad tycker du om din unga ålder, negativt eller positivt?". Jag spelar upp ett scenario om och om igen i hjärnan, även fast jag är ganska säker på att det inte är så det kommer gå till. Om jag sen blir antagen? Den tanken har jag bara fingrat lite på, jag har alltid blivit lärd att "förhoppningar är bara lycka uttagen i förväg". Men jag har i alla fall börjar kolla efter lägenhet, för så mycket vet jag! Att kommer jag in, är jag tvungen jag flytta, och då är lägenhet något jag måste ha fixat.

Så om två år, just vid den här tiden, bloggar jag kanske om min examen. Så sjukt känns det, att vara klar med skolan innan 20 års ålder. Jag kommer liksom vara en färdigutbildad systemet-omyndig innan min syster tar studenten. Shit.

S!ESTA 2011 i film

Siesta var verkligen sjukt på alla sätt och vis. För det första, blev jag faktiskt sjuk på riktigt. Efter det kan listan göras lång; dammet, värmen, hygienen (eller ska jag kanske skriva icke-hygienen istället?) och maten. Jag levde på makaroner och pommes i tre dagar, onyttigt men sjukt gott! Under samma tid borstade jag tänderna en gång och duschade lika mycket. En morgon var det 27 grader i solen, och det måste nästan ha varit typ 35 grader inne i tältet. Behöver jag säga att man svettades litervis dessa dagar? Jag har nog aldrig druckit så mycket vatten som under Siesta, heller aldrig haft så ont i halsen. Men å andra sidan har jag aldrig varit så genomlycklig som framför Oskar Linnros-konserten med några av världens bästa människor och aldrig host-skrattat så mycket som i tältet under nätterna.

Det har sannerligen varit tre sjuka, men samtidigt helt, helt underbara dagar i Hässleholm.

Åh, Oskar. Älskade, älskade Oskar

Plain White T's

The Kooks - ett gäng krulliga, brittiska killar som är så himla, himla bra

The Ark - Siesta var starten på deras sista turné, lite sorgligt ändå

Hanna Turi, lika bra röst i verkligheten som på Spotify!

Och världens bästa Håkan Hellström, såklart.

Daniel Adams Ray drog också av en grym show

S!ESTA 2011



All min packning

 


I bilen dit



Vid campet

Plain White T's



Plain White T's - mums!



Tim, haha!

The Kooks





Hanna Turi - så himla bra

Oskar Linnros

Åh, åh, åh

Under timmen han spelade var jag så jävla, jävla lycklig

The Sounds

Daniel Adams Ray, också helt grym!

Såhär såg det ut i vårt camp efter fyra dagar

hemma igen

Nog för att Siesta var något utöver det vanliga, är min säng nu riktigt efterlängtad. Imorgon ska jag försöka ge er bilder och förhoppningsvis några filmer också. Men först ska jag, nyduschad och fräsh, sova ut emellan nytvättade lakan. Godnatt!

inte hemma

Jag är inte hemma just nu, detta är väldigt, väldigt tidsinställt. Med en hals som har trilskat sen studenten och en väska full av tjocktröjor, gav jag mig iväg. Och nu sitter jag där, på någon lerig gräsplätt och dricker ljummen öl. Ikväll ska jag skrika till underbara Oskar Linnros - åh, jag tror jag dör lite.

älskade, älskade mamma

Världens bästa mamma skrev ett fint, litet brev till mig på min student. Grät så mycket och tyckte det var så vackert, att jag är tvungen att lägga upp det här. Mamma, jag älskar dig!

"Älskade Kajsa!

Om jag kunde låta bli att gråta, skulle jag läsa upp det här brevet för dig på din stora dag. Som du vet så har jag lätt till tårar, så därför får du läsa det själv.

Idag är det verkligen din dag och jag är så himla stolt över dig. Du har varit en mönsterelev sedan första dagen i skolan. Självklart har du alltid varit omtyckt av lärarna, för vem vill inte ha en elev som är självgående, vänlig och rar? Ja, jag kan nog säga att det vill väl alla lärare ha!

Du är så klok, Kajsa. Ibland känns det som om du är den klokaste av oss båda. Lite kaxig ibland, speciellt när du övningskör! Visst har jag tjatat och varit jättearg på dig många gånger, men det har aldrig varit något som vi inte kunnat reda ut. Dina läxor har du alltid skött med bravur!

Glömmer aldrig synen när du hoppade av bussen där vi bodde innan. Liten tjej med långa flätor och Pippi-ryggsäcken fastspänd. Så stolt och så himla gullig! Det fröken sa, det skulle man rätta sig efter, punkt slut. Inget fusk här, inte!

Ja, du Kajsa, du var och är en kavat tjej. Ditt namn passa dig perfekt - Kajsa Kavat.

Det känns både roligt och tungt idag. Snart är det dags att släppa taget men du vet att jag finns där för dig så länge jag lever. Jag älskar dig, Kajsa.

Mamma"