25 november 2011

en inblick i min mobil

Jag och Daniel var på 50årskalas, där mannen som fyllde år blev tvingad att klä ut sig till kvinna och laga en sockerkaka. Sjukt rolig kväll med mycket skratt och massa buggdans!

En morgon åt vi pannkaksfrukost, hur mysigt som helst.

Vi var och dansade till Scotts.....

....och pratade med den snygge sångaren!

Förra veckan badade vi i Daniels badkar, med tända ljus och varsin cider. Mysigare kunde det knappast bli! Tycker så mycket om killen.

24 november 2011

en månad kvar

Idag är det den 24 november (ifall ni inte visste, liksom) och det betyder en månad kvar till julafton! Vid den här tiden förra året låg det snö på marken, om jag inte minns fel, nu är vädret mest grått och trist. Men det gör inte mig något! Har redan fått in julkänslan, börjat lyssna på julmusik och på söndag är det första advent. Inte nog med det, jag är ledig också, vilket betyder långhelg! Kan inte hitta något fel alls på mitt liv just nu. Igår åt jag dessutom lussekatter tillsammans med en kopp varm glögg i sällskap av min fina pojkvän. Att han orkar med mig dag ut och dag in, det är nog ändå grädden på moset. Kram på er allihop!

22 november 2011

att behöva välja

Att behöva välja mellan två olika saker, burkar göra mig lite stressad. Jag har ofta grym beslutsångest, och det verkar som att hur jag än väljer, blir det alltid fel. När dessa saker istället handlar om människor, vänskap och känslor, blir allting miljarder gånger jobbigare. Jag har varit i många situationer på sistone där jag har varit tvungen att välja mellan det ena eller det andra; de människorna eller de människorna. Det är alltid någon som blir besviken och jag hamnar i fucking mitten. Vem ska jag välja? Jag blir i slutändan alltid the bad guy och det gör så himla ont i mig när jag ser vad jag gör mot de här människorna jag inte väljer, även fast det är något jag absolut inte gör med vilja.


Idag tänker jag i vilket fall lite extra på min fina vän Emelie, som just nu ligger på sjukhuset och som för någon timme sen opererade bort sina halsmandlar. Hon kommer bli sängliggandes rätt mycket nu ett tag framöver, och jag ska då försöka vara den bästa möjliga vän jag bara kan för henne, så att hon blir återställd så fort som möjligt!

18 november 2011

sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min

Jag har läst mina senaste inlägg och märkt att det har blivit lite väl mycket gnäll och ledsna miner. Ibland är livet så, och det är väl något alla måste acceptera. Men jag har i alla fall lovat mig själv att inte skriva så mycket de gånger jag känner sådär, för det är väl egentligen ingen som riktigt vill läsa om det.

Idag mår jag dock bättre! Jag har fått sova ut riktigt, då jag är ledig, och ser fram emot en lugn fredag. Jag började morgonen med ett avsnitt från årets säsong av Så mycket bättre. Det är ett riktigt konstigt program, egentligen. Sveriges artistelit samlas för att tolka varandras låtar. Hm, knepig, men kanske ändå en rätt rörande, situation.
Om ett tag har jag tänkt träna och sedan får vi se vad kvällen har att erbjuda. Antingen lite Idolmys med mina fina vänner, eller en lugn hemmakväll. Jag längtar i vilket fall tills min fina kille kommer hem till mig sent ikväll så att vi kan gosa ner oss i sängen. Träffar honom nästan varje dag, men kan ändå inte få nog av honom. Han gör mig fortfarande sådär riktigt pirrig och glad, och får mig alltid att bli tillfreds med livet.

17 november 2011

not myself tonight

Jag har vissa dagar när jag tappar bort mig själv och går var en sådan dag. Tiden på jobbet gick fruktansvärt långsamt och jag sålde bara en enda bingolott på sex timmar. Och det gjorde chefen klart för mig, att det gillade han inte. Fick dessutom beskedet att vi inte alls fick börja jobba klockan 13 idag och slutade vid 19, två timmar tidigare än vanligt, för att åka hem och spela på Bingolottos 20årsjubileum. Har sett fram emot händelsen enda sen jag fick reda på det och började därmed gråta på jobbet. "Gråta för en sån skitsak?", kanske ni tänker nu. Och ja, jag tänkte precis likadant när tårarna började rulla. Men jag är på något konstigt ställe i livet just nu, där jag gråter i både tid och otid.

Så igår kände jag mig inte alls som mig själv. Det var som att jag flöt någonstans utanför, eller ovanför, min kropp och kunde inte riktigt kontrollera vad som hände. Känslan var riktigt läskig och det värsta är att jag har känt såhär väldigt ofta på senaste tiden. Jag vet inte om det är någon fas jag går igenom, eller vad det är, men jag måste hitta tillbaka till mig själv. Annars vet jag att jag kommer tappa bort mig själv på riktigt, och det vill jag inte vara med om igen.

15 november 2011

känslor på facebook

Jag ser många tonårsförhållanden som tar slut på facebook. Det är då oftast tjejerna som reagerar starkast med att skriva att deras värld har gått under, de kan inte leva utan den här personen, tårarna bara rinner och så vidare, och så vidare. Visst gör det ont när ett förhållande tar slut, det vet jag om, speciellt om det var en riktigt hemsk uppbrytning. Men snälla lilla du, när du är 16 år har du hela livet framför dig! Ut och dansa, pussa på killar och känn blodet pulsera i dina ådror. Livet tar absolut inte slut där och då, när killen dumpar dig! Han var inte den första och absolut inte den sista. Du kommer bli dumpad fler gånger, du kommer också att dumpa, du kommer bli kär igen och du kommer att ligga med killar du inte känner ett dugg för. Jag kan förstå att det kan vara jobbigt, har också varit i samma ålder och gjort exakt samma sak. Just där och då hade jag önskat att någon hade tagit mig runt axlarna, skakat bort mina tårar från ögonen och sagt; "Han var inte den rätta, Kajsa. Den rätta kommer. Och när han gör det, kommer du känna en kärlek du aldrig någonsin känt förut." För när man är 16, 17, och 18 också för den delen, ska man inte hänga upp sig på bara en kille. Älska som aldrig förr när du väl har ett förhållande, men tar det slut; sörj då ett tag och gå sedan vidare till nästa man. Världen är full av killar som bara väntar på att få avguda dig och göra dig till sin! Och om man nu måste skriva och berätta för hela världen att förhållandet tagit slut och att man är jätteledsen, snälla, skapa då en blogg eller köp en dagbok och skriv ner dina känslor där. Ingen i hela världen vill höra en massa gnäll om vilket svin den där killen var. Tack.

11 november 2011

morsan sa alltid; backa innan det händer nåt

Ni kommer ihåg inlägget där jag berättade om min dåliga dag? Jag kan med säkerhet säga att gårdagen var ännu sämre. Jag fick vara med om två viktiga uppvaknanden, saker som gör att jag nog kan säga att jag blivit till en bättre människa.

För det första vill jag berätta att det är väldigt viktigt att hålla hastighetsbegränsningarna i trafiken. Er mamma, pappa, körlärare och säkert många andra, har nog redan berättat detta för er, och ni har kanske, som jag, lyssnat med ett öra på det. "Jajaja, det händer inte mig", men jag kan säga att det gör det, och jag hade verkligen önskat att jag hade fått en bättre inblick i hur det faktiskt känns att bli tagen för fortkörning. Inte nog med att det svider fruktansvärt i plånboken, är det också förnedrande och samtidigt en galet otäck känsla, som gjorde att jag att jag bara ville kräkas magen ur mig.

Det andra uppvaknandet fick jag av bästa vännen. Jag vet egentligen inte riktigt vad jag ska säga om det här, mer än att det var som en väckarklocka för mig och att jag verkligen behövde det. Relationer är alltid svåra att ta hand om och vårda, speciellt efter gymnasiet, när folk flyttar och påbörjar nya liv. Jag flyttade aldrig, men började ändå ett nytt liv, vuxenlivet. Jag fick lära mig att sköta ett jobb och ta mer ansvar. Och jag kan snabbt säga att det inte är så enkelt som det låter. Jag har fått lägga om mina rutiner helt och därmed sprang livet ifrån mig utan att jag riktigt hängde med. Jag ville så mycket, men hann knappt något och det kändes, eller känns fortfarande, som att jag bara gör alla i min omgivning besvikna. Så något jag har lärt mig är att jag aldrig någonsin kommer ta något, eller någon, för givet längre. Dessutom kommer jag heller aldrig köra för fort igen. Det är helt enkelt inte värt det.

10 november 2011

forlovers.blogg.se

"jag gråter inne på toaletter, gråter i omklädningsrum. gråter på bussar, tunnelbanor, på fest och hemma. jag börjar fundera på hur mycket en människa kan gråta innan tårarna tar slut. känner mig värdelös. verkligen så himla värdelös.
hur är det? frågar kvinnan bredvid mig på bussen. och det är då jag bryter ihop. det är då jag når mig gräns. jag orkar inte vara så här igen, jag orkar inte vara så ledsen. jag orkar bara inte."

Läste den här bloggen och förstod hennes panik så himla klart. Finns nog ingen värre känsla än den hon just beskrev, man vill bara kräkas, skrika och dö på samma gång. Det är sånt som gör mig rädd för kärlek, den är så himla stor och kan göra att även den starkaste människa känner sig som en krossad insekt. Och det värsta är, att jag vet att jag kommer få uppleva det många, många gånger till.

8 november 2011

att tappa bort sig själv

Idag kan ha varit sämsta dagen i världshistorien. Okej, kanske inte just den sämsta, men gud, vad dåligt jag har mått. Jag har jobbat "på riktigt" i över en månad nu och jag känner att jag har tappat bort mig själv lite grann på vägen. Jag varken hinner eller orkar med  mig själv längre, det har blivit som en stor blockering i min hjärna. Som jag sa, har jag gått upp en del på senaste tiden, och det är verkligen inte roligt när man har kämpat så länge för att gå ner i vikt och komma i den drömformen man alltid velat. Därför gör dagens tillstånd mig ledsen varje gång jag ser mig själv i spegeln. Och idag kände jag att all stress och förlorad träning liksom inte är värt det för att ha ett jobb att gå till. Nu tappar de flesta av er säkert hakan; "ett jobb är ju något alla drömmer om, man vill ju tjäna sina egna pengar, tänk på de arbetslösa som skulle kunna döda för ditt jobb", bla bla bla. Men är det verkligen värt det, när jag mår psykiskt dåligt på kuppen? Har i hela mitt liv stressat mig fram och tillbaka mellan olika aktiviteter. Och jag trodde att livet skulle lugna ner sig rätt rejält efter studenten och sommarlovet, att jag skulle komma back on track lite grann. Men så var det inte! Stressar just nu på morgonen och förmiddan innan jag ska till jobbet, stressar på jobbet och stressar sedan när jag kommer hem, efter jobbet. Jag har börjat få uppstötningar som jag aldrig i hela mitt liv har haft innan, och jag tar det som ett tecken på att min kropp inte riktigt tycker om min levnadsstil.

Har alltid, alltid, alltid intalat mig själv att jag verkligen ska kämpa för att få ett jobb där jag får sova länge på morgonen och istället då jobba sent på kvällen - har helt ändrat mig nu! Nog för att jag verkligen inte är världens största fan av att gå upp tidigt, känns det ändå helt okej när jag tänker på att jag då kan träna och göra annat på kvällen, vilket jag älskar. Kvällarna brukade vara min egna tid, men just nu har jag ingen egen tid över huvud taget. Njuter inte ens av att träna längre, vilket visade sig idag när jag började gråta på gymmet. Allt känns bara hemskt jobbigt och hopplöst, och jag är så otaggad på allt som har med livet att göra, orkar verkligen ingenting längre. Och det suger. Jag är en tjej som mer än ofta är glad och ser positivt på livet; nu är det som att jag har gått in i någon slags grå trans. Måste ta mig ur det här, och hitta tillbaka till mig själv.


Lite såhär kände jag största delen av dagen, men det blev mycket bättre när jag väl kom till jobbet, med nya tag efter min "långhelg". Jag sålde som aldrig förr och blev andra bästa säljare idag. Lyckades till och med jobba ihop lite provision! Så just nu känns livet väldigt mycket bättre och väldigt mycket lättare, och jag får väl helt enkelt tänka om lite grann angående mina rutiner. Ska ge det här en chans nu, för så lätt ger jag faktiskt inte upp; I ain't a quitter!

7 november 2011

ingen rolig syn

Och så har jag varit sådär dålig på att uppdatera igen. Förlåt, vet inte vad som han hänt med mig. Jobbet och mitt privata liv tar upp alldeles för mycket tid just nu! Har dessutom åkt på en förkylning och därför legat i feber stora delar av helgen. Så inget jobb för mig varken igår eller idag! Har därmed haft en "ledig" dag idag och gjort så mycket jag kunnat här hemma, måste börja få ordning på mitt liv lite grann! Träningen har varit nästintill obefintlig den senaste tiden, och det märks; ställde mig på vågen och såg att jag har lagt på mig tre hela kilo! Blir ledsen bara jag tänker på allt slit och alla tårar jag offrade i våras som nu helt gått åt spillo. Måste komma igång med gymmet och alla mina långpromenader igen, detta håller verkligen inte. Har därför tänkt börja mitt "nya" liv idag! Det blir ju ingen träning på någon dag nu, eftersom jag måste kurera mig helt från förkylningen. Men det finns inget som inte säger att jag kan börja bli lite nyttigare! Daniel och jag äter alltid en massa skit när vi träffas, vilket antagligen är en stor orsak till att jag har gått upp så mycket som jag har gjort. Förhållandekilona, ni vet. Så nu får det minsann räcka, tycker jag! Ska verkligen försöka dra ner på all skräpmat jag trycker i mig. Nu funderar på att dra ut på en liten promenad i höstvädret, känner att jag måste ha lite frisk luft.

1 november 2011

när ord inte räcker till


Det finns inget ord i hela världen som kan beskriva vilka känslor jag har för killen.