Idag kan ha varit sämsta dagen i världshistorien. Okej, kanske inte just den sämsta, men gud, vad dåligt jag har mått. Jag har jobbat "på riktigt" i över en månad nu och jag känner att jag har tappat bort mig själv lite grann på vägen. Jag varken hinner eller orkar med mig själv längre, det har blivit som en stor blockering i min hjärna. Som jag sa, har jag gått upp en del på senaste tiden, och det är verkligen inte roligt när man har kämpat så länge för att gå ner i vikt och komma i den drömformen man alltid velat. Därför gör dagens tillstånd mig ledsen varje gång jag ser mig själv i spegeln. Och idag kände jag att all stress och förlorad träning liksom inte är värt det för att ha ett jobb att gå till. Nu tappar de flesta av er säkert hakan; "ett jobb är ju något alla drömmer om, man vill ju tjäna sina egna pengar, tänk på de arbetslösa som skulle kunna döda för ditt jobb", bla bla bla. Men är det verkligen värt det, när jag mår psykiskt dåligt på kuppen? Har i hela mitt liv stressat mig fram och tillbaka mellan olika aktiviteter. Och jag trodde att livet skulle lugna ner sig rätt rejält efter studenten och sommarlovet, att jag skulle komma back on track lite grann. Men så var det inte! Stressar just nu på morgonen och förmiddan innan jag ska till jobbet, stressar på jobbet och stressar sedan när jag kommer hem, efter jobbet. Jag har börjat få uppstötningar som jag aldrig i hela mitt liv har haft innan, och jag tar det som ett tecken på att min kropp inte riktigt tycker om min levnadsstil.
Har alltid, alltid, alltid intalat mig själv att jag verkligen ska kämpa för att få ett jobb där jag får sova länge på morgonen och istället då jobba sent på kvällen - har helt ändrat mig nu! Nog för att jag verkligen inte är världens största fan av att gå upp tidigt, känns det ändå helt okej när jag tänker på att jag då kan träna och göra annat på kvällen, vilket jag älskar. Kvällarna brukade vara min egna tid, men just nu har jag ingen egen tid över huvud taget. Njuter inte ens av att träna längre, vilket visade sig idag när jag började gråta på gymmet. Allt känns bara hemskt jobbigt och hopplöst, och jag är så otaggad på allt som har med livet att göra, orkar verkligen ingenting längre. Och det suger. Jag är en tjej som mer än ofta är glad och ser positivt på livet; nu är det som att jag har gått in i någon slags grå trans. Måste ta mig ur det här, och hitta tillbaka till mig själv.
Lite såhär kände jag största delen av dagen, men det blev mycket bättre när jag väl kom till jobbet, med nya tag efter min "långhelg". Jag sålde som aldrig förr och blev andra bästa säljare idag. Lyckades till och med jobba ihop lite provision! Så just nu känns livet väldigt mycket bättre och väldigt mycket lättare, och jag får väl helt enkelt tänka om lite grann angående mina rutiner. Ska ge det här en chans nu, för så lätt ger jag faktiskt inte upp; I ain't a quitter!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar