"jag gråter inne på toaletter, gråter i omklädningsrum. gråter på bussar, tunnelbanor, på fest och hemma. jag börjar fundera på hur mycket en människa kan gråta innan tårarna tar slut. känner mig värdelös. verkligen så himla värdelös.
hur är det? frågar kvinnan bredvid mig på bussen. och det är då jag bryter ihop. det är då jag når mig gräns. jag orkar inte vara så här igen, jag orkar inte vara så ledsen. jag orkar bara inte."
hur är det? frågar kvinnan bredvid mig på bussen. och det är då jag bryter ihop. det är då jag når mig gräns. jag orkar inte vara så här igen, jag orkar inte vara så ledsen. jag orkar bara inte."
Läste den här bloggen och förstod hennes panik så himla klart. Finns nog ingen värre känsla än den hon just beskrev, man vill bara kräkas, skrika och dö på samma gång. Det är sånt som gör mig rädd för kärlek, den är så himla stor och kan göra att även den starkaste människa känner sig som en krossad insekt. Och det värsta är, att jag vet att jag kommer få uppleva det många, många gånger till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar