Jag har hela mitt liv haft sån sjuk seperationsångest. Varje sig det var att sluta högstadiet, lämna en klass, säga hejdå till en lärare, kasta gamla kläder (som är på tok för små), avsluta en kurs eller vad som helst, så har jag knappast aldrig kunnat göra det utan en tår i ögat. Det är en rätt jobbig egenskap, att jag fäster mig så fruktansvärt vid saker och, framför allt, dåtiden.
Anledningen till att jag kom att tänka på det här var för att jag råkade klicka mig in i gamla studentarkivet på min dator. Jag kollade igenom alla bilder från utsparken och storbölade, verkligen storbölade. Jag saknar studenten, jag saknar min klass, alla underbara lärare och lyckan man kände där vid utsparken. Jag skulle nästan kunna göra vad som helst för att få göra om gymnasiet helt igen. Gå i samma korridorer, ha samma, gamla skåp och träffa samma lärare varje dag igen. Precis som det var innan. Ja, jag tycker om det så som det var innan, inga förändringar. Folk säger att förändringar är positiva, att det gör att man växer som människa, att man kommer någonstans i livet. Men om man trivs med tillvaron, varför förändra?
Nu kunde jag ju inte direkt stoppa tiden och liksom inte ta studenten, det fattar väl jag med. Tiden har sin gång, och det var min tur att ta steget ut i världen, precis som det är en annan barnkulls tur att ta studenten detta år. Men det är så jobbigt, för dagen gick så fort, att jag knappt hann njuta av den. Tiden går så snabbt överlag, att jag nästan inte hinner med längre. Och bara tanken på att jag kanske aldrig mer kommer få träffa många av de människor jag tog studenten med, eller de lärare som under tre år gjorde mig till den jag är... Den tanken klarar jag inte ens av att tänka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar