Jag gick aldrig på Lady Gaga-festen igår, jag orkade bara inte. Visst hade det varit kul, men jag har redan lärt mig att man inte ska festa med feber; det tänker jag aldrig göra om igen.
Känner mig så himla tom just nu. Känner varken glädje eller sorg, jag bara typ... är, och känner mig mest bara likgiltig hela tiden. Varför får man sådana perioder ibland? Jag tror det var tre år sedan jag kände den här känslan såhär starkt, men det gamla livet jämfört med det liv jag lever just nu, är så långt ifrån varandra som det bara går att vara. Därför kan jag inte riktigt hitta något koppling till mina känslor, hur djupt jag än rannsakar mig själv.
Dock är det ju inte bara jag som har problem just nu. Vi är ett tjejgäng här i Växjö, och just nu känns det som att var och en av oss går igenom varsin jobbig fas. Någon har problem med killen hon precis har träffat, en annan tror att killen hon träffar inte är trogen mot henne, en tredje har hamnat mitt i en vårdnadstvist och en fjärde funderar på hur hon ska berätta för sin pojkvän att hon har träffat en annan. Varför ska livet alltid vara såhär? Jag vet att livet aldrig är en dans på rosor, men ibland fuckar det upp så mycket att man knappt vet ut eller in längre. Som tur är har vi ju varandra, och det är ett stort stöd och steg i rätt riktning. Med all säkerhet så överlever vi det här också, och då har vi även blivit starkare i oss själva och starkare tillsammans. Ur allt dåligt, kommer det något bra. Det tror jag i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar