dag 1 & 2

Dag 1 (måndag 6/1): Phu! Att resa såhär ensam var jobbigare än vad jag trott. Man känner sig så himla hjälplös och utsatt. Där gick jag, med en röd, stor väska på 32 kilo och en svart väska på 12 kilo, helt ensam. Folk måste ha sett att jag var ny, det måste de bara ha gjort.

Jag trodde att säga hejdå till mamma och Maja eller flygresan skulle vara det jobbigaste, men så var det inte. Klockan 13.00 gick flyget från Danmark. Jag gick upp 06.00 den morgonen, satte mig på tåget 09.00 och var framme i Köpenhamn, Danmark 11.00. 11.30 checkade jag in, 12.20 sa jag hejdå till mamma och Maja. Jag lovade mig själv att inte gråta, men tanken på att jag inte skulle få se dem på fem månader, var för mycket och tårarna rann över. Var tvungen att springa till säkerhetskontrollen med rödsprängda ögon (de trodde säkert jag gick på droger) för att sen småspringa genom resten av flygplasten (Kastrup är ju ASSTORT) för att hinna till min gate. 12.30 var jag där, 12.35 öppnade de. Jag var en av de första som kom in och på flyget. Hittade min plats, satte mig ner och somnade ganska direkt.

Flygresan gick därmed skitbra. Sov genom mestadels av resan (AirFrance har grymma flygplan) och var framme i Paris 15.00. Paris!!! Tänk, att nu var jag i Frankrike. Helt själv, men jag var i Frankrike. Hoppade av flyget, gick för att hämta väskan och sen började helvetet. ALLT var på franska. Vart skulle jag? Vem kunde jag fråga? Vem kunde prata engelska? Irrade runt ett tag efter tågstationen. Tjejen på flygplatsen i Danmark sa att jag skulle ta en buss från Paris Charles De Gaulle (flygplatsen) till tågstationen, men det hände inte. Jag frågade en vakt och han sa ”outside, right”. Okej, tänker jag. Jag går ut och till höger för att se TUSEN olika vägar. Jaha, och nu? Irrade runt lite till med mina fetetunga väskor, men hittar tillslut vägen till flygplatsen. Tänker ej ta rulltrapporna, utan letar efter hissen. Det finns förvånansvärt många hissar på flygplaster! Hittar hissen, kommer upp och nu är nästa mission: vilket tåg? Allt är på franska. Jag irrar lite till, hittar en hiss, åker ner och går till två spår. Föööör att inse att det är fel tågspår. FUCK. Tillbaka in i hissen, svetten lackar, armarna gör ont, väskorna är tunga. Upp igen, irrar lite till, frågar en vakt, som på knagglig engelska visar mig rätt spår. Jaa, Kajsa, ut genom glasdörrarna och du är i mål! Om så ändå var fallet. Skulle ner en våning till, letar efter hissen, men förgäves. Rulltrapporna var enda valet. Okej. Tar ett djupt andetag, spänner musklerna oooooch snubblar i rulltrappan. Aotsch. 32-kilos väskan hamnar fel, klämmer min fot och jag får hålla inne ett skrik. Måtte rulltrappan gå fort!!

Väl nere på perrongen får jag vänta. Jag ser alla människor med andra tågbiljetter än jag, RIKTIGA tågbiljetter, jag har ju bara min utskrivna version jag fått av resebyrån. Detta kan inte vara rätt, tänker jag. Och tänk så rätt jag hade. Tåget kommer in, försöker få upp min astunga väska, varpå det blir bakvikt och jag ramlar baklänges. En snäll man fångar mig och min väska och hjälper oss in. Väl inne på tåget, är det ASlitet. Väskorna och jag får inte plats nånstans. Sätter mig fel, folk börjar skrika och ropa på franska och nånstans här är jag redo att ta första bästa flyg hem igen. Jag är så ledsen och jag bara gråter. Mannen jämte mig låtsas att han inte ser något, och jag kan inte sluta gråta.

16.21 satte jag mig på tåget, 18.43 anländer jag till Poitiers. Jag får hjälp av med väskan och ute på perrongen väntar... Ingen! Men de sa ju att de skulle möta upp mig här!!! Tillslut kommer en fransk tjej fram och jag är räddad. Inget mer asande på väskor!

Vi tar bilen till min lägenhet, tjejerna i bilen pratar bara franska. Hela tiden. Kände mig smått utanför.

Efter klockan sju är vi framme vid min lägenhet, jag träffar landladyn och blir installerad. Long story short: lägenheten är AWESOME! Stor, eget sovrum, eget stort badrum + dusch, bäddsoffa och egen tvättmaskin!!! Jag skriver på kontraktet, är så glad och så hungrig. Säger hejdå till franska tjejen och landladyn och slänger mig på soffan. Äter lite lussekatter, pratar med mamma, pratar med Daniel, packar in, bäddar och sover.

Det var min första dag i Frankrike.

Dag 2 (tisdag 7/1): Vaknar av mig själv vid 10. Poitiers är varmt och solen lyser igenom mina stora, gamla, rustika fönster. Märker att jag har svårt att andas och är skitvarm. Åh nej, jag har blivit förkyld. Igen!! Jag som skulle göra så mycket idag; städa, handla, packa upp, packa in, diska allt, med mera, med mera. Vad blev gjort? Handligen. Och lite av disken. Gick till affären med den franska tjejen, som hjälpte mig igår, hennes namn är Elise, och ett kines par som bor ovanför mig. Jättetrevlig kille, smått överhypad tjej. Hon pratade så mycket och så snabbt med sin brytning, hörde knappt ett ord. Bara nickade och log. Nåväl, jag handlade i alla fall. Och slapp bära de tunga påsarna tillbaka. De fick sällskap – win, win! På kvällen gick vi en rundtur i staden med de andra utlandsstudenterna. Träffade en kille från Amerika och tre, fyra stycken personer från Colombia. Tydligen är mitt namn väldigt svårt att uttala. ”Kajsa, Kajsa, KAJSA, Kajsa” hördes överallt i rummet vi befann oss. Nåväl, åtminstone kan de ju mitt namn nu  i alla fall.

Dagens måltid och första lagade målet i Frankrike? Köttfärssås och makaroner.

Dagens upptäckt? Folk går runt och tuggar på hela, långa stora baguetter överallt på gatan. Välkommen till Frankrike, liksom!