Idag är det 12 dagar kvar tills jag flyttar hem till Sverige igen. Snart är vi alltså nere på ensiffrigt. En del av mig förstår det inte alls, jag kan liksom inte riktig greppa det, medan en annan del av mig är superstressad över att hinna med allt som måste hinnas med innan jag lämnar Frankrike. Jag har skickat in de dokument skolan i Växjö behöver, jag har lämnat in mitt FBS-kort, jag har till och med börjat packa väskorna. De närmsta dagarna kommer bli hektiska, utan någon överdrift, så därför måste jag ligga steget före. Imorgon ska jag börja storstäda och rensa ut min lägenhet och nästa vecka ska jag skicka sista paketet hem till mamma.
Herre min Gud, nu, precis nu, slog det mig. Klumpen i halsen och smärtan i magen. Jag lämnar Frankrike, mitt hem de senaste fem månaderna, om mindre än två veckor. Ångesten jag känner just exakt nu är ingenting att leka med.
Jag kommer lämna en del av mig själv här i Frankrike, och den delen kommer jag aldrig få tillbaka. Resten av mig kommer vara utspritt i Colombia, LA, Detroit, Glasgow, Mexiko, Toronto, London, Australien och South Carolina, precis som andra delar av mig redan är utspridda i Belgien, Danmark, Florida, Brasilien, Spanien och Tyskland från förra terminen. Jag kommer aldrig, aldrig någonsin bli hel igen och det är nog den värsta känslan man kan ha. Mitt hjärta är för evigt uppdelat och utspritt. Men den här känslan har också gett mig det bästa man kan ha; vänner över hela världen. Kärlek och vänskap så stark, att jag kommer känna mig som hemma vart jag än åker. Och den, den känslan, den är priceless.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar