"Oh my God, Kajsa! I can't believe you're leaving! I will honestly miss you so much. Please come visit me in Mexico!"
"I just love you, girl."
"I'll cry my eyes out at the train station on Tuesday, I promise you. I will miss you SO much, Kajsa! You could never ever understand how much I love you!"
Detta är saker folk har sagt till mig idag. Pussar och kramar och fina ord. Kan ni förstå hur ont det gör i mitt hjärta av att lämna allt det här bakom mig? Det blir mer och mer påtagligt nu att det faktiskt är slut; person efter person lämnar och Poitiers blir mer och mer tomt... I måndags sa jag hejdå till de skottska tjejerna, idag sa jag hejdå till Karen och imorgon måste jag säga hejdå till älskade, älskade Jessee. Jag vill inte. Jag vill inte detta mer, får sådan ångest varje gång jag måste säga hejdå och gråta som ett jävla barn. Det är inte okej att terminen redan är slut. Det är inte okej att någon någonsin ska behöva känna den här smärtan i hjärtat och hela kroppen. Jag mår dåligt. På riktigt dåligt. Har under dessa dagar haft så mycket att göra, att jag inte riktigt hunnit tänka på att folk faktiskt lämnar nu, en efter en. Men nu när jag är ensam förstår jag, förstår jag att det bara är fyra dagar kvar för mig innan jag kommer vara den som hoppar på tåget och de andra står själva kvar och gråter. Jag grät på tåget till Poitiers och kommer gråta när jag lämnar. It's not fair.
Men jag antar att det här är smärtan man får ta, när man fått glädjen av att lära känna människor från hela världen. Någon gång tar allting slut, det är livets gång. Jag önskar bara att detta inte tagit slut så fort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar