När man, per dag, säger hans namn 50 gånger fler än sitt eget namn, är det verkligen kärlek? När man vaknar varje morgon och har kräkfärdigt-ont i magen, för att han inte hört av sig på flera timmar, är det verkligen kärlek? När man går runt och är mer olycklig än lycklig, är det verkligen kärlek?
Jag valde att lämna Stefan idag, och den här gången på riktigt. Jag har tänkt jättemycket på det här, gråtit över det här, ältat och ältat. Men det fanns inget annat jag kunde göra. De senaste veckorna har varit jättejobbiga. Jag har lagt mer energi på att oroa mig över honom än att tänka på mig själv. Ibland måste man faktiskt bara se till sitt eget bästa och ta beslut efter det; jag orkar inte vara ledsen längre. Tillslut bara tappade jag mig själv. Jag är inte längre den Kajsa jag var i somras, den Kajsa jag vill vara. Mitt självförtroende har fått sig en sådan törn under den här hösten, och det kommer ta lång tid att hitta tillbaka till den där självsäkra, tuffa tjejen, som växte fram i Frankrike. Jag saknar henne. Tjejen som inte tog någon skit. Tjejen som reste över halva Europa och träffade vänner överallt. Tjejen som inte lät killar köra över henne. Henne saknar jag. Och kanske kan jag en dag känna mig lite mindre trasslig, lite mindre sönder. Kanske kan jag en dag ha något som i alla fall liknar ett ganska så helt hjärta. Kanske kan jag en dag hitta tillbaka till den powertjej jag egentligen är. Men samtidigt vet jag ju, att jag aldrig någonsin igen kommer känna den kärlek jag känner för honom. Jag tror att man bara får en sån jag-kryper-ur-skinnet-för-jag-är-så-kär-kärlek i sitt liv, och han var min. Utan tvekan.
Uppdatering 15.43: ...men ändå kan jag inte släppa tanken på att lämna Stefan kan ha varit mitt livs största misstag någonsin. Jag hoppas att det blir vi igen i framtiden. Gamla Kajsa och gamla Stefan, under andra omständigheter. Vi var ju ett sånt jävla team. Det var ju han och jag mot världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar