Gör knappt någonting om dagarna. Äter inte. Sover inte. Pratar inte. Umgås inte. Jag bara pluggar. Och rensar bland mina vänner på Facebook. Vad är det för mening, egentligen? Vad är det för mening med någonting här i livet, när man inte får vara med den man älskar? Då kan man ju lika gärna vara död.
Och mamma försöker. Försöker laga god middag. Försöker skratta. Försöker ge mig saker, bjuda mig på saker. Bio. Middag. Julmarknad. Är så svårt att säga åt henne att jag inte vill. Jag vill ingenting, mamma.
Imorgon måste jag tillbaka till Växjö igen. Vill inte. Kan inte. Orkar inte. Allting där påminner om honom. Kan inte kolla in i kylskåpet utan att börja gråta, för majonnäsen som ligger till höger i dörren påminner om tonfiskmackorna han gjorde till oss. Kan inte borsta mina tänder utan att börja gråta, för det påminner mig om hur vi brukade borsta tänderna tillsammans, skratta och ge varandra tandkrämspussar. Kan inte gå till Ica utan att börja gråta. Inte hoppa av vid universitetets busshållplats utan att börja gråta. Allt påminner mig om Stefan. Lägenheten. Pressbyrån. Min kalender. Framtiden. Promenaden runt sjön. Campus... Hur ska jag orka fortsätta bo i en stad, som gör allt för att påminna mig om mitt brustna hjärta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar