Separationsångest, part two

Och apropå separationsångest: har börjat säga hejdå till mina kollegor nu. Jobbar min sista dag på H&M i helgen, vilket gör att jag behöver säga hejdå till vissa redan nu. Och det gör fan ont i hjärtat, alltså. Hade ljugit om jag sagt det var lätt. Det ska bli skönt att sluta och jag har sett framemot det, men ändå alltså... Jag har jobbat med de här människorna i snart två år; de har ju blivit som en liten extrafamilj. Det är faktiskt så. Kommer bli jättetufft att lämna. Men jag får väl börja vänja mig. Det är så många fler, som jag älskar så mycket mer, som jag måste lämna till hösten ändå. 

Men jag vet att jag gör rätt val. Jag bara vet det. Pratade med en lite äldre kollega på jobbet, och hon sa "när man blir äldre ångrar man bara de saker man inte gjorde, som man kanske drömt om hela livet". Och det måste ju vara så. Det här är min absoluta dröm, sedan ÅR tillbaka, och jag kommer ju ångra livet ur mig om jag inte fullföljer den. 

Så det är mitt mantra just nu! Känns självklart jättejobbigt att lämna tryggheten i Borås och Sverige, (fan jag tjatar om det hela tiden, men det är ju verkligen så), men jag kommer ångra mig så mycket om jag inte gör det. 

Så nu bara gör jag det! Ut och se världen! Jag känner att man bara kan vinna på att se andra länder/kulturer/människor än Sverige och svenskar. Resa är väl det enda som kostar pengar men som man faktiskt blir rikare av. Obs världens klyscha, men det är ju faktiskt så. 

Nästa vecka tänkte jag berätta för er vad som händer i mitt liv till hösten. För då kommer allting vara 100%.

Separationsångest

Jobbar sent idag, vilket gör att jag fick sovmorgon imorse. Fullkomligt älskar att gå och lägga mig när man inte behöver sätta alarm för morgonen efter. Det är vardagslyx för mig! Jag har haft möjlighet att äta frukost framför TV:n, och just nu kollar jag på Malou efter tio. De berör ämnet separationsångest, och här känner jag att jag har starka upplevda erfarenheter. 

Alltså, jag har SÅ mycket separationsångest. Oavsett vad det är! När nånting tar slut och jag måste lämna eller bli lämnad, mår jag så dåligt. Så himla dåligt. Under mitt liv, har varje skolavslutning varit skittuff. Även fast man bara skulle gå på sommarlov, för att sen träffa alla klasskompisar till hösten igen. Jag led av sån separationsångest. Jobbigast var ju självklart alla större skolavslutningar, såsom sexan, nian, studenten osv. Examen var också hemsk. Eller alltså, själva examensdagen (-dagarna, har ju faktiskt tagit examen två gånger) har ju självfallet varit fina och efterlängtade, men just känslan av att någonting tar slut... En era, liksom. Den känslan är det värsta. Avslutet. Det är nog det jobbigaste. Att veta att någonting tar slut, någonting man mått bra av och älskat så mycket, tar slut och man kommer aldrig få det tillbaka. Det är jättetufft i min värld. 

Separationen från min utlandstermin och flytten från Frankrike är något av det värsta jag varit med om. Människor jag träffat varje dag under en längre tid, kunde jag inte längre träffa regelbundet. Människor som blev min familj, mina bästa vänner - helt plötsligt bor vi inte ens i samma land längre. Det var fan soul crushing. Jag kommer också ihåg hur mycket jag grät när jag lämnade Växjö för att flytta till Frankrike. Jag var helt förstörd. Faktiskt hela det skolåret handlade mest bara om att lämna människor jag älskade. Värsta men samtidigt också bästa året i mitt liv. 

Till hösten ska jag gå igenom ännu en separation. Och jag skulle gissa att det kommer kännas lika hemskt som när jag lämnade Frankrike och världens bästa termin bakom mig. Jag ska flytta utomlands (igen) och lämna Borås, min lägenhet och hela min familj (igen). Jag vet redan nu att mitt hjärta kommer gå i tusen bitar när jag ska säga hejdå till Emilia och Lisa. Men jag vet också att vi kommer ses när jag är tillbaka i Sverige. Vi tre har stora planer för framtiden, och jag vet att vi kommer hålla ihop. Oavsett vad. Vår vänskap är alldeles för stark för att ge upp. Så det känns inte som ett avslut, mer bara som en parantes. Jag ska ut och jaga mina drömmar för ett litet tag, och sedan kommer jag tillbaka till dem och vårt liv ihop. Och jag längtar redan till den dagen när jag får möjlighet att möta upp och krama dem igen på flygplatsen i Stockholm. Men det händer inte ännu, utan först ska vi ha en fantastisk sommar ihop! Så får jag ta flytten när den väl kommer sen. 

Tillfälligheter

Men det finns inga tillfälligheter

Klockan är tre, så ba säg vad du heter

Leva life

I Stockholm, helt random på Swedish House Mafia-konserten, sprang jag på en gammal kompis från tiden i Växjö. Vi catchade up lite innan konserten, och jag berättar vad jag och Mandus gjort i Stockholm samt droppar att jag ska flytta utomlands till hösten. Han utbrister "Men alltså fan va du lever life då!" Ja, varför skulle jag inte leva life liksom?? Har spenderat de senaste fyra åren med att leva någon annans liv, så VARFÖR ska jag inte leva mitt liv nu när jag äntligen kan? Sen skålade vi och hade en fantastisk kväll ihop.

SHM-konserten var för övrigt något av det SJUKASTE jag varit med om! Omg, vilken konsert. Jag är helt mindblown och vill helst för alltid spendera varje fredagskväll med att dansa till dem. 

Intervjun i Stockholm gick bra (som ni kanske förstår), vilket landar i att jag flyttar utomlands i höst. Helt ofattbart och jag känner en viss stress över att hinna spendera mina fyra sista månader i Sverige på bästa möjliga sätt. Vill göra ALLT innan jag drar. Kommer uppdatera er mer lite längre fram. Kommer också göra ett instagram-konto, där alla kan följa min resa. Återkommer om detta också.