Separationsångest

Jobbar sent idag, vilket gör att jag fick sovmorgon imorse. Fullkomligt älskar att gå och lägga mig när man inte behöver sätta alarm för morgonen efter. Det är vardagslyx för mig! Jag har haft möjlighet att äta frukost framför TV:n, och just nu kollar jag på Malou efter tio. De berör ämnet separationsångest, och här känner jag att jag har starka upplevda erfarenheter. 

Alltså, jag har SÅ mycket separationsångest. Oavsett vad det är! När nånting tar slut och jag måste lämna eller bli lämnad, mår jag så dåligt. Så himla dåligt. Under mitt liv, har varje skolavslutning varit skittuff. Även fast man bara skulle gå på sommarlov, för att sen träffa alla klasskompisar till hösten igen. Jag led av sån separationsångest. Jobbigast var ju självklart alla större skolavslutningar, såsom sexan, nian, studenten osv. Examen var också hemsk. Eller alltså, själva examensdagen (-dagarna, har ju faktiskt tagit examen två gånger) har ju självfallet varit fina och efterlängtade, men just känslan av att någonting tar slut... En era, liksom. Den känslan är det värsta. Avslutet. Det är nog det jobbigaste. Att veta att någonting tar slut, någonting man mått bra av och älskat så mycket, tar slut och man kommer aldrig få det tillbaka. Det är jättetufft i min värld. 

Separationen från min utlandstermin och flytten från Frankrike är något av det värsta jag varit med om. Människor jag träffat varje dag under en längre tid, kunde jag inte längre träffa regelbundet. Människor som blev min familj, mina bästa vänner - helt plötsligt bor vi inte ens i samma land längre. Det var fan soul crushing. Jag kommer också ihåg hur mycket jag grät när jag lämnade Växjö för att flytta till Frankrike. Jag var helt förstörd. Faktiskt hela det skolåret handlade mest bara om att lämna människor jag älskade. Värsta men samtidigt också bästa året i mitt liv. 

Till hösten ska jag gå igenom ännu en separation. Och jag skulle gissa att det kommer kännas lika hemskt som när jag lämnade Frankrike och världens bästa termin bakom mig. Jag ska flytta utomlands (igen) och lämna Borås, min lägenhet och hela min familj (igen). Jag vet redan nu att mitt hjärta kommer gå i tusen bitar när jag ska säga hejdå till Emilia och Lisa. Men jag vet också att vi kommer ses när jag är tillbaka i Sverige. Vi tre har stora planer för framtiden, och jag vet att vi kommer hålla ihop. Oavsett vad. Vår vänskap är alldeles för stark för att ge upp. Så det känns inte som ett avslut, mer bara som en parantes. Jag ska ut och jaga mina drömmar för ett litet tag, och sedan kommer jag tillbaka till dem och vårt liv ihop. Och jag längtar redan till den dagen när jag får möjlighet att möta upp och krama dem igen på flygplatsen i Stockholm. Men det händer inte ännu, utan först ska vi ha en fantastisk sommar ihop! Så får jag ta flytten när den väl kommer sen.