när det tar slut

- Jag vet inte riktigt vad jag känner längre, för oss alltså.
Jag kollade på honom med mina stora, bruna ögon. Blicken var tom. Där satt han i sin datorstol och där satt jag i hans säng. Jag hade kommit ner till honom efter skolan för att umgås, inte trodde jag det skulle bli såhär.
Jag började skratta. Mest för att jag inte visste vad jag skulle göra, men också för att bryta tystnaden.
- Men jaha, menar du att vi ska göra slut?
Jag visste att de senaste veckorna inte hade varit våra bästa, men det här kom helt klart som en chock.
- Jag vet inte, jag har tänkt väldigt mycket på det här. Men jag har ärligt talat inte kommit fram till något, jag känner bara att det är roligare att umgås med mina vänner. Jag känner liksom inte.... suget efter att träffa dig mer.

Då kom mina tårar. Jag förstod inte varför jag grät, han sa ju inte direkt att det var slut mellan oss. Den känslan jag kände då var fruktansvärd. Jag var ledsen och arg på samma gång, jag ville gråta, kräkas och skrika samtidigt, men mest kände jag mig bara liten och maktlös. Jag hatar den känslan. Det är som att man precis är på kanten till att falla ner för ett ändlöst, jävla stup och man vet att det inte finns en enda människa där som kan hjälpa en upp. Man faller bara, det finns ingen återvändo.

Det är den känslan som får mig att vilja vara singel hela livet. Jag letar inte efter kärlek längre, för jag vill helt enkelt inte ha den. Jag trivs med att vara singel, jag har bara mig själv att prioritera och tänka på, och jag behöver inte planera min vardag efter eller för någon kille.

När jag tänker sådär känner jag mig som världens starkaste singeltjej. Men när jag tänker på alla mysiga filmkvällar, middagar, nätter och kyssar man kan ha tillsammans med en kille, då blir jag direkt väldigt kärlekskrank. Därför väljer jag att inte tänka så, utan att fortsätta vara sådär självständig och stark som jag vet att jag kan vara. Jag behöver ingen kille, jag har mig själv och världens bästa uppfinning kallad glass.