skratt & kärlek

- ...för de ska ju faktiskt inte ta studenten.
- Jag vill inte ta fucking studenten.
- Inte jag heller egentligen, men vi kan ju i alla fall låtsas att det är kul.

Detta är en del av ett samtal mellan två av mina klasskamrater, som tog plats i tisdags. Och de har faktiskt helt rätt, jag vet egentligen inte heller om jag vill ta studenten. Eller jo, det vill jag ju, det kommer bli en höjdardag. Men sen då? Alla människor man lämnar efter sig? Det är vad jag inte vill gå igenom, allt det där jobbiga.

Igår, efter klasskampen och karnevalen, (som min klass vann!!!) åkte jag och världens bästa Flutura till Malmö. Dels för att shoppa, dels för att spela vår allra, allra sista konsert tillsammans med den orkester jag nu i sex hela år tillhört. Det var lite vemodigt, det måste jag nog ändå säga.
Jag kom hem i eftermiddags för att snabbt göra mig iordning inför aktivitetsdagen jag och min klass ordnat för alla lärare på skolan. Det var en dag med skratt, godis, tårar och massa, massa kärlek. Underbart sätt att sparka igång den absolut sista veckan i skolan, på gymnasiet, med Sa3. Bilder från allt detta ska jag försöka slänga upp imorgon!

Och apropå kärlek, jag har fått mitt första anonyma brev, någonsin! Det var väl inget kärleksfullt sådär med hjärtan, kyssar och sånt trams (hehe), utan det var mer en liten text av sympati, empati?, över hur ledsen jag var över skolan i måndags och tisdags. Det hela avslutades i vilket fall med "Cheer up, beautiful!" och en stor smily jämte, så nog kategorerar jag det som kärlek, alltid. Det värsta, eller det mest spännande kanske, är att det inte står ett enda namn någonstans på varken kuvertet eller kortet. Jag är nyfiken, men faktiskt också lite chockad över att det är någon som har tänkt på mig. Jag har försökt komma på vems handstil det är, men förgäves. Så snälla, nog för att jag älskar mystik och romantiska gester, men den som skrev detta lilla, fina kort - ge dig till känna!