"I've got a feeling we will never get closer than this"

Alltså. Jag skulle kunna ägna alla mina framtida inlägg på den här bloggen till att skriva om hur mycket jag har upplevt den här terminen och om hur många människor jag kommer sakna. Inläggen skulle bli jättelånga och överrösta med tårfyllda berättelser. Men hur mycket jag än skriver, hur mycket jag än förklarar, så kommer ni aldrig kunna uppleva det jag har upplevt, ni kommer aldrig kunna känna det jag har känt. Den här terminen har varit en fantastisk upplevelse, en fantastisk tid med människor jag för sex månader inte ens visste fanns; nu har de varit hela mitt liv. Den här terminen har varit den bästa i mitt liv. Jag har så mycket minnen och så mycket upplevelser, men framför allt: jag har fått vänner för livet. Det gör ont i hela mig när jag tänker på att det är slut nu. Jag vill implodera, explodera, FÖRSVINNA, så ont gör det. Tänk, om man hade kunnat stanna tiden bara ett litet tag. Bara lite, lite. Då hade jag stannat den på dansgolvet igår. När jag hade alla de finaste av finaste människor runt omkring mig, när inget dåligt kunde hända, när inget kunde gå fel. Bara stanna, supa in alla minnen, alla känslor, all värme, all kärlek. Bara för en sekund tänkta att det är inte över ännu, inte över riktigt ännu.

Jag vill bara samla allihopa på ett och samma ställe och krama dem så hårt, så hårt och aldrig släppa. Jag vill visa dem min tacksamhet, jag vill skrika ut till hela världen hur mycket jag älskar dem, vad de har gjort för mig, hur mycket de betyder för mig. Jag vill dela mig själv i bitar och skicka med hem en liten bit av mig till var och en av dem, så att de aldrig glömmer mig. För jag kommer aldrig glömma dem. Aldrig, aldrig, aldrig. Vi kommer vara i olika länder, olika världsdelar, olika liv, men de kommer för alltid stanna i mitt hjärta. Därifrån kommer de aldrig försvinna.

Morten och Simon från Danmark. Gabriela från Florida. Andres från Mexiko. Magdalena från Österrike, Lisa från Tyskland. Charles från Australien, Kevin från Belgien. Johannes från Tyskland. Antoine och Michel från Frankrike. Victor från Andorra, Josh, Taylor, John, Lucas och Sean från USA. Frederick från Tyskland, Jacopo från Italien, bara för att nämna några. De här personerna har hjälpt mig genom hjärtesorg, de har hjälpt mig genom bråk, genom tårar, de har varit där när jag har skrattat så att jag har kiknat, de har varit där när jag har dansat tills jag stupat, och de har varit där när jag druckit tills jag inte kunnat stå på benen längre. De har varit där för mig, varenda en av dem, har varit där för mig under hela terminen och jag kan inte nog säga hur tacksam jag är. Livet har varit pretty damn wonderful med dessa personer vid min sida och jag önskar bara att jag hade tagit mig tid att umgås med dem mer. Jag önskar att jag följt med på resan till Ryssland, på resan till Lappland och på Sea Battle. Jag önskar att jag hade gått på den spanska festen, jag önskar att jag hade gått på den grekiska festen och jag önskar att jag hade gått på fler efterfester. Men nu kan jag lära mig av detta; tiden går fort och det gäller att ta tillvara på den. För vips som det är, har tiden bara runnit en ur händerna och det enda man sitter kvar med är ånger, men samtidigt också en fruktansvärt massa underbara minnen.

Igår sa jag hejdå till Antoine och John. "Yeah, well, this was fun. I'm gonna miss you, but you have a great life! Good luck with everything, it's been a pleasure knowing you. Hope we'll meet again."

Och så lämnade jag Stallarna och bara sådär var de killarna ute ur mitt liv. Jag kommer antagligen med största sannolikhet aldrig träffa dem igen, och den tanken gröper ett hål i mitt hjärta. Så många människor jag spenderat så mycket tid med och nu kommer jag aldrig få se deras ansikten igen. Människor som har varit som en familj för mig, och nu åker de iväg. Tänk er själva, tänk att alltid se er mammas eller pappas ansikte, varje dag, hela tiden, och en dag bara tar det slut. Som om de hade dött, ungefär. De finns inte mer och du kommer aldrig se dem igen. Mina utlandsstudenter har inte dött, men det är väldigt liten chans att jag kommer se dem igen. Det får mig att börja gråta. De är min familj, mina bästa vänner, och nu är det... slut.

"But you can always text me, Kajsa, you know that. You can always call me! I'm gonna miss you so much, you have been the best. I'm always here for you, just call me and I'll pick up!"

Den meningen får avsluta det här inlägget. Jag har haft det omänskligt bra och jag hatar att säga hejdå till folk, det vet ni säkert, ni vet att jag har en sån fruktansvärd separationsångest, och nu visar den sig mer än vad den någonsin gjort innan. Det bästa är att veta att jag har fått vänner för livet och att de känner likadant tillbaka för mig, att jag bara kan ringa när jag vill, eller komma och hälsa på när jag vill, att de alltid finns där för mig. Underbara, underbara människor, om de fan bara visste hur mycket jag älskar dem och vad de betyder för mig. Är så jättetacksam för att jag har fått vara med om det här.

Imorgon kommer en bildbomb på allt och inget från den här terminen. Under tiden kan ni lyssna på den här sången och gråta tillsammans med mig.