Okej, nu är jag här och skriver igen, men jag tyckte att det här inlägget förtjänade sin egna rubrik. Jag läser en blogg, som tillhör en av mina klasskamrater på högstadiet. Hon fick i januari beskedet om att hon har cancer, och sen dess har hon kämpat med den här hemska sjukdomen varje dag. Jag läser hennes blogg, lider med henne och gråter. Varför skulle det hända just henne? Hon som är så ung, så glad och alltid så full av liv. Man tänker att sånt här aldrig händer en själv eller folk i sin omgivning, men det gör det. Tyvärr, så gör det det.
Jag läser om hennes misär och reflekterar över mitt eget liv. Jag kan komma på mig själv att gnälla över småsaker, när jag egentligen borde vara så himla tacksam för att jag är frisk och för allt jag får vara med om. Medan hon har åkt in och ut från sjukhuset, har jag varit ute och rest och upptäckt världen. Medan hon planerar sin nästa behandling, tänker jag på om jag vill till New York eller Sydney. Det är inte rättvist. Hon förtjänar att få uppleva underbara saker lika mycket som jag förtjänar det! Inte ska hon, 22 år gammal, ligga med en slang i halsen på sjukhuset. Sånna här händelser sätter verkligen perspektiv på saker och ting. Vad gör det egentligen att jag har gått upp åtta kilo under min termin utomlands eller är pank som en kyrkråtta, när jag får vara frisk och ha möjlighet att göra det jag vill?
Livet är så himla bräckligt; det kan ta slut när som helst. Jag är så jättetacksam för att jag är frisk och får uppleva allt jag upplever varje dag, att jag nog faktiskt ska börja ta mer hand om mig själv och min kropp. Sådana här tankeställare får mig att vilja sluta festa och börja ta tillvara på min kropp, för att hålla mig frisk så länge som möjligt. Livet jag lever just nu är inte hållbart i längden, och det vet ju jag med. Men samtidigt skriker den där lilla rösten inom mig: "you're only young once!" Ja, men hur kul är det egentligen att vara ung, om man inte får bli gammal?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar