slutet och början

Nyår 2010/2011.
Jag tänker dansa in det nya året tillsammans med världens bästa. Och när 12-slaget sedan närmar sig, hoppas jag på att få en skymt av några fyverkerier. Vart kvällen efter det för mig, det vet jag inte förän morgonen efter.
Gott nytt år!


It's a night for lovers,
a time for romance
The future bringing us words of promise,
a brand new start
If we take the chance
a happy, happy year for us

år 2010

2010. Ja, herre vilket år! Vart ska jag börja?
Detta år har jag inte gjort särskilt mycket som jag aldrig gjort innan. Jag har varit ute på olika klubbar och kört bil lite mer än innan, men inte mycket annat än så. Dock, som kanske kan vara lite uppmärksammande, fick jag tandställning. Det har jag aldrig varit med om förr, och tacka Gud för det! Detta år har jag inte satt upp några mål att ta mig till, och därmed heller inte uppnått någonting. Alla mina vänner har blivit vuxna och kämpat sig till ett körkort. Jag har hittat nya favoritserier och filmer och träffat många nya människor, några av dem har till och med stannat i mitt liv. Kärleken har gått upp och ner, känslor har sprudlat och tårar har sprutat.

Året kunde inte ha startat bättre än vad det gjorde. Den 1a januari 2010 vaknade jag upp jämte min nyförälskelse, och faktiskt enda förälskelse, detta år. Jag började träna nästan direkt dagen efter nyåret, kom verkligen in i det och nådde den kroppsform jag alltid önskat mig. Sedan flöt det på sådär, i ungefär fyra månader. Då tog mitt drömliv slut; jag åkte på både ett hjärtekross och en superförkylning på samma gång, vilket gjorde att jag inte var i skolan på över en vecka och tappade gymrutinerna helt. Det i sin tur ledde till att jag hamnade efter i skolan, mina betyg sjönk lite och gick upp en del i vikt. 
Sommaren och sommarlovet var fint. Riktigt, riktigt fint. Jag inledde det i ett tält på Sweden Rock Festival och avslutade det hemma hos Annie på en filmkväll med alla mina nyfunna vänner. Däremellan fanns sol, bad, kärlek, grillkvällar, sommarjobb, fester till tusen, festivaler och min 17årsdag. Som sagt, en riktig fin sommar.
Hösten kom och jag tog mig an sista året på gymnasiet - jag var student! Helt plötsligt, efter så många år av suktan efter studenten, låg den inte ens ett år framför mig. Trots det, var hösten aldrig något speciellt. Känslolös och kall. Den var inte ensam, men ändå så himla kall. Skolan gick lätt, varken stressig eller jobbig. Knappt några prov och endast några få inlämningar. I denna tid fick jag då min tandställning och därmed har tandregleringen och tandläkaravdelningen under hösten minst sagt varit som mitt andra hem.
Början av vintern vet jag inte ens vad jag ska säga om. Den har flugit så fruktansvärt fort förbi, att jag knappt kommer ihåg den. Tänker jag på december, tänker jag på hur mycket det har snöat under i stort sett hela månaden. Jag minns även Lucia och hur vi firade det med tåg och lussekatter i skolan. Annars - ingenting.

2011. Vad kan jag förvänta mig av året? Träningen ska jag definitivt inte lägga av med igen, det är något av det bästa jag vet! Jag kommer ta studenten nästa år och gå på bal i min vackra, vackra klänning, jag kommer äntligen bli myndig och ta körkort. Jag kommer åka iväg på en massa festivaler och ha en underbar sommar, sedan flytta och börja tänka på min framtid. Kanske tar dansen över min vardag, kanske hittar jag något annat att göra. Det är bara att vänta och se vad livet har att erbjuda.
År 2011 kommer vara ett fullspäckat år, det kan jag säga redan nu. Och det ska bli så bra, så jädra, jädra bra!

Magnus C

Denna man har både rösten och utseendet. Ja, mest rösten då. Vilken underbar julkonsert han höll ikväll! Stående ovationer är det minsta man kan säga. Här kommer lite småsuddiga bilder från mig till er!

Och ja minsann, då har man riggat för ännu en stjärna...

frågor & svar

Tydligen är det väldigt inne att ha en frågestund på sin blogg, där då ni läsare kan vara med i mitt skrivande. Men jag tycker inte riktigt om det, jag är inte som alla andra bloggare, min blogg är inte en sån där blogg. Bara ordet 'frågestund' låter himla barnsligt, som fruktstund man har på dagis, fast man har bytt ut frukten mot frågor. Nej, jag är lite skeptisk. Men jag får väl kanske göra ett försök. Skulle ni ställa frågor till mig om ni fick? Vi kör på det, men jag byter ut ordet frågestund till "frågor och svar" istället. Så, kommentera allt ni kan under detta inlägg nu då, så ska vi se om vi kan få ihop några smaskiga frågor!

he's just not that into you

När vi ändå är inne på Sex and the city-spåret: jag såg för ett tag sen ett avsnitt från säsong sex, där Miranda sattes ansikte mot ansikte med sanningen. Hon har precis varit ute på en dejt med en fastighetsmäklare, som hon faktiskt tyckte verkade väldigt lovande. När dejten var slut, hade han artigt sagt nej till att följa med upp till hennes lägenhet, då han hade ett tidigt morgonmöte dagen efter. Men han gav henne två godnattkyssar och lovade att ringa. Över en lunch berättar och diskuterar hon det här med Carrie, Samantha, Charlotte och Carries pojkvän Berger, då han hastigt slänger sanningen på bordet framför Miranda; "He's just not that into you." Så enkelt, en enda mening. Han fortsätter; "When a guy is really into you, he's coming upstairs, meeting or no meeting." Bara sådär får Miranda klara besked, efter så många år av undran, analysering och besvikelse. Och så som jag fortfarande undrar och analyserar. Är det verkligen så enkelt som Berger säger? Är män så simpla att läsa av, de skickar alltså inte dubbla budskap? Om man väl vet vad killen menar, ja, då är det ju enkelt att gå vidare istället för att fastna i analyseringsträsket.
Några dagar senare går Miranda på en ny dejt med en ny kille. Utanför restaurangen i slutet av kvällen frågar hon om han vill följa med tillbaka till hennes ställe. Killen tackar nej, men säger att det varit en väldigt trevlig kväll. Miranda, som nu blivit upplyst, svarar med att det är okej, hon förstår vad det är han försöker säga. Han tycker helt enkelt bara inte om henne. Killen fortsätter propsa på att han visst tycker om henne, men att han behöver gå hem. Miranda fortsätter tjata och tillslut kommer det fram; killen måste hem - han har diarré.
Så kanske ska man akta sig för att ta för lätt på vissa signaler. Ändå funderar jag; när en kille hellre skulle kasta dig in i väggen än att tacka ja till en fika, är han förmodligen just not that into you... Eller hade han helt enkelt bara diarré.

juldagen 2010

I natt satt jag och drack en Cosmopolitan i min alldeles nya, röda, sagolika sammetsklänning, prydd med en stor, svart rosett av samma material över svanken, och kände mig som en av de fyra Sex and the city-tjejerna. Med drinken i handen, som serverades i ett stort martiniglas, upplevde jag mig själv som vuxen och ett självförtroende jag inte brukar ha infann sig i min kropp. Det gjorde kvällen guld värd. Ja, det och mina underbara vänner, förstås.

detta är inte jag

I total obalans. Jag har nu inte tränat på över en vecka. "Oj, vad mycket..", tänker ni säkert nu, med sarkasm så att det smäller om det. Men ja, faktum är, att för mig är det mycket. Håll mig undan från träningen en vecka eller mer, och jag är inte jag längre. Jag sover dåligt, äter dåligt och har inte alls samma snälla humör som annars. Humöret beror mycket på hur jag ser ut; är jag nöjd med min kropp och mitt utseende, är jag också glad. Mår jag dåligt över mitt utseende, ja, då vill ni helst inte träffa mig. Denna vecka har träningen fått vara prio två, då julshoppingen och julstressen tagit överhand. Men på måndag, då all jul är över, då jädrar drar jag igång igen! Jag måste bli mig själv igen och, framför allt, måste jag komma i min nyårsklänning.

Tomten - favorit i repris

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård,
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran.
Snön lyser vit på taken,
endast tomten är vaken.

ett år sedan

23:e december 2010. Mycket hände för ett år sedan. Imorgon är det julafton, därför ska jag ikväll äta tonvis med godis och kolla på film tills jag inte kan hålla ögonen öppna längre. God jul!

awesome!

Kul kväll som fan! Mer bilder kommer upp inom kort. Nu ska jag sova, godnatt!
(Min rumpa är jättekonstig på andra bilden, den ser faktiskt inte ut så i verkligheten.)

dag 6

Dag 6 - min dag.
Min dag har inte varit särskilt produktiv ännu. Mitt jullov började idag, vilket resulterade i att jag sov till lunchtid ungefär. Jag vet, det är länge. Men jag var trött idag och, tro det eller ej, jag har faktiskt sovit längre än så många gånger förr.
Jag hoppades, och trodde, att det skulle bli en lugn morgon för mig idag. Det hela började bra, jag gick upp ur sängen med stort spretigt hår, pyjamas utan bh under och glasögon. Jag har då linser, men ibland är jag bara väldigt bekväm och föredrar glasögonen. Detta helst om ingen är hemma! Jag gick ut till köket för att göra mig lite frukost, då någon sätter nyckeln i dörren och den flyger upp tillsammans med ett kallt vinddrag, som sveper igenom köket. Jag tänkte att det förmodligen bara är min syster och står kvar i min morgonutstyrsel. Då jag hör att hon är mitt inne i en konversation, förstår jag att det inte alls är bara min syster, utan hon har faktiskt en kompis med mig. "Shit!", tänker jag och springer in på mitt rum för att ta på mig något anständigt (läs: bh) och peta in linserna i ögonen. Och med ens försvann min underbara latmorgon tillsammans med kylan som stängdes ute när dörren slogs igen.  
Lite frukost fick jag i alla fall tillslut i mig, detta samtidigt som jag kollade på några avsnitt av Sex and the city. Det är så lyxigt med en lång, utdragen och icke stressig frukost framför tv:n! Efter det gjorde jag det vanliga; kollade igenom Facebook och alla bloggar jag följer. Tillslut hamnade jag här för att göra dagens inlägg. Dessutom gjorde jag något ovanligt på internet idag, jag letade faktiskt efter jobb. Det var bara en tanke som slog mig, "ett extrajobb och lite extrapengar hade ju faktiskt inte varit fel". Allt som söktes var dock bara barnklädesförsäljare, en apotekschef och tre andra jobb som krävde körkort. Alltså, ingenting för mig. Men så hittade jag en annan sida. Den verkade lite mystisk, men ändå så lockande! Jag ska ta mig en till titt på den tillsammans med mamma och se om det är något att ha. Jag återkommer till det vid ett annat tillfälle...
Min dag kommer i vilket fall fortsätta vara en lugn, en. Kanske drar jag mig en sväng till gymmet, vi får se sen. Det hade varit skönt. Ikväll vet jag i alla fall vad jag ska göra - fest! En utflyttningsfest för en av mina vänner hålls, hon ska nämligen, med sin familj, flytta till ett annat hus och därmed iväg från partylyan nummer 1. Och det ska självklart firas (säger man så om något sorgligt?) med buller och brak med fest tillsammans med partymänniskorna nummer 1!

Om det här vore min sista dag? Jag skulle börja med att åka till närmsta storstad och köpa allt det där jag alltid velat köpa, men aldrig gjort. Som särskilda klädesplagg eller en iPod. Senare skulle jag förmodligen festa till det ännu mer än vad jag tänkt mig ikväll, i min balklänning!, så att den åtminsonde får användas. Jag skulle inte resa halva världen runt för att uppleva en massa ställen, det hade inte gjort mitt liv särskilt rikt. Nog för att jag någon gång skulle vilja se pyramiderna, Frihetsgudinnan och Eiffeltornet, men det hade aldrig varit min högsta önskan om jag bara haft en dag kvar i livet. Dessutom skulle jag bjuda in min mamma och min syster att festa med mig ikväll och låta även dem dricka hur mycket vin de skulle vilja. Jag skulle också ta upp min mobil och skicka små, söta sms till alla jag har ett behov av att skicka till. Nej, jag skulle inte ringa, får fram mina ord bättre i skrift. Jag skulle pussa på alla mina fina vänner och berätta hur mycket jag älskar dem. Sedan skulle jag också ta mig en tur med familjens bil, körkort eller inte! Som avslutning skulle jag vilja somna in i mina finaste kläder, med alla mina finaste människor runt omkring mig.

dag 5

Dag 5 - vad är kärlek?
Kärlek kan vara så himla mycket och till så fruktansvärt många olika saker. Kärlek till ett husdjur, kärlek två kompisar emellan, kärlek till ett gosedjur, kärlek till favoritjeansen, kärlek till en partner, kärlek till ett musikband, kärlek till ens mamma... Vad kärlek är, är en individuell och personlig uppfattning, det är bara du själv som sätter gränserna.
Jag har många olika kärleksrelationer; kärlek till mina vänner, kärlek till min familj, till mina katter, till mina kläder och mina andra prylar. Sedan har jag också kärlek till dansen, det är något av det bästa jag vet. Självklart är det ju inte samma sorts kärlek till mina kläder eller till dansen som det är till mina vänner, men det förstår ni säkert. Bättre än så vet jag inte hur jag ska förklara vad kärlek är för mig, det är så stort. Och ibland även så diffust. Om jag skulle försöka förklara kärlek kärlek, alltså kärlek till en annan person, till en partner, skulle jag nog förklara det som fyverkerier, som en explosion av känslor. När man är sådär hals över huvud kär, att man inte vet vart man ska ta vägen. Man ler konstant och ser det positiva i allting, man vill inte vara en sekund ifrån den där speciella personen och hade det gått, hade man helst krupit in under personens skinn.
Gud, det var länge sen jag var sådär sprängfylld av nyförälskelse-känslor. Jag saknar det, det är underbart att gå runt och hela tiden vara sådär äckligt, svartsjukebildande lycklig.

dag 4

Dag 4 - det här åt jag idag.
Jag kan börja med att berätta, att jag äter väldigt mycket. Vissa gånger även väldigt, väldigt mycket. Jag har alltid skyllt på att det är för att jag växer, men jag är inte så säker längre.  Nästan 17 och ett halvt år fyllda - växer man så mycket mer då? Under de perioder jag faktiskt tränar regelbundet, har jag ingen aptit what so ever, äter knappt nånting, men de perioder jag av olika anledningar inte tränar lika mycket eller inte alls tränar, äter jag som en häst, ibland lunch flera gånger om dagen i skolan! Borde det inte vara tvärt om? En fråga jag länge har funderat på.
I vilket fall, åter till ämnet; det här åt jag idag. Idag var det söndag, vilket betyder helg, vilket i sin tur betyder sovmorgon! Jag vaknade omkring 10.30 och var då vrålhungrig! Jag gick upp för att göra lite frukost, öppnar kylskåpet och till min fasa inser jag: vi har ingenting hemma, inte ens mjölk! Så där rök mitt dagliga morgonintag av O'boy... Jag fick koka mig lite te och bredde en macka, som jag la ost på. Till det åt jag två mandariner och sen var jag faktiskt helt mätt, hade inte kunnat få ner en matbit till! Jag plockar undan efter mig och beger mig in på toaletten för att göra mig iordning; mamma, jag och min syster skulle nämligen iväg och inhandla julmaten. Nästan precis innan vi åker känner jag att jag börjar bli lite hungrig igen och kastar i mig några pannkakor vi hade som lunch häromdagen. Sedan åt jag faktiskt ingenting på fyra till fem timmar. Det märktes; jag fick både huvudvärk och ont i magen, trött blev jag också. Som middag fick det bli något snabblagat, lite pasta med pastasås. Enkelt, men ack så gott! Och det var väl ungefär det jag ätit idag. Lite chips och två skumtomtar till filmen jag såg innan också, men det är allt.
Jag försöker hela tiden att ha så bra matvanor som möjligt, för att inte må dåligt. Det är viktigt för mig, att äta rätt och att träna. Därmed besöker jag gymmet 4-5 gånger per vecka och försöker alltid äta så bra som möjligt. Hälsosamma Kajsa, ohja!

efter gymnasiet

Jag har precis kollar klart på High School Musical 3 - Senior Year. Det är just där jag är nu, jag befinner mig i samma situation. Vad händer sen? Vad ska jag göra? Vart ska jag ta mig? Ska jag lämna alla mina vänner bakom mig och flytta härifrån? Tiden stannar ju inte bara för att jag ger mig av, livet här i denna lilla by rullar självklart på som vanligt. Den tanken gör mig ledsen. Jag vet inte om jag kommer kunna följa mina drömmar, flytta härifrån och lämna allt och alla bakom mig. De vänner jag har fått under gymnasietiden, det är vänner för livet. Flyttar jag, kan det med stor säkerhet bli så att våra vänskapsband bryts... Och om jag skulle flytta, vart ska jag då flytta? Jag vet väl inte vad jag vill eller ska göra med mitt liv! Det är i sådana här stunder jag inte alls hade tackat nej till att vara förstaårselev på gymnasiet igen... Allt man ville då var att ta studenten, allt jag vill nu är att tiden ska stanna.

dag 3

Dag 3 - mina föräldrar.
För att ha en dotter på 17 och en dotter på 15, kan mina föräldrar lätt ses som gamla. Min mamma är från Sydsverige, min pappa från Mellansverige, men när de träffades bodde de båda där mamma bodde. Hur de träffades har mamma berättat för mig, men jag kommer dessvärre inte ihåg det. De träffades i alla falll, blev kära och gifte sig på Örebro slott för ungefär 20 år sedan. Jag har sett deras bröllopsfilm många gånger och jag lipar lika mycket varje gång jag ser den. Så himla vacker.
Hur det kommer sig att de gifte sig i Örebro när de träffades i Sydsverige förklarar jag enkelt såhär; pappa fick jobb längre upp i landet, vilket gjorde att de var tvugna att flytta. Så uppåt flyttade de, till en liten, liten stad i länet Närke. Och det var där mitt liv började.
Jag kommer inte ihåg särskilt mycket av hur mina föräldrar var när jag var yngre, men foton har jag sett. På dem verkade de lyckliga i alla fall.
Jag minns dock att pappa hade ett jädra temprament när jag var yngre och han visade det ofta, mamma var alltid den lugna. Nu för tiden har det nog faktiskt blivit tvärt om, men mamma visar det inte lika ofta som pappa gjorde innan.
I vilket fall, min mamma är jävligt stark och det säger mycket om dagens situation. När någon frågar vem eller vilka jag har som förebild, säger jag alltid "Min mamma". Hon är som ingen annan jag någonsin har träffat och om jag blir ens hälften så bra som hon är, då är jag glad.
Pappa - långt ifrån lika stark.

projektarbete, del 3 av 4

Klockan är 10.15 och jag lämnar precis skolans parkering. Rakt emot mig kommer ett långt led av sjätteklassare gående. ”Gud! De är 15 minuter för tidiga, jag som inte ens kommit igång med det hela!”

Jag springer in genom entrén och ner till skåpet, kastar av mig ytterkläderna, fiskar upp min mapp där alla spanska-papper ligger i och skyndar mig så mycket jag bara kan upp till salen där vi ska vara. Eleverna med lärare står redan redo utanför salen, bara väntar på att få komma in och jag har inte ens plockat upp datorn jag ska använda mig av. Letar runt efter Boel, min handledare, vilken jag inte hittar, och paniken börjar växa inom mig. Det är nu 10 minuter tills passet ska börja och jag har inte ens kommit in i salen ännu. Jag knackar på varje dörr i korridoren, där vi ska vara, och tillslut hittar jag henne, mitt i ett prov! Datorn packar jag upp på fem röda sekunder, samtidigt som jag inser att varken pennor, högtalare eller USB är var de ska vara. Springer ner till mitt skåp för att hämta mitt USB, samtidigt som jag återigen måste störa Boel och hennes elever i provet, för att kunna skicka iväg henne på penn- och högtalarjakt. Kanonen sätts på och bildspelet klickas upp. ”Puh! Nu är det mesta i alla fall fixat”, tänker jag och andas ut, men lugnet infinner sig inte särskilt länge; högtalarna! De är fortfarande inte här! Klockan är nu över 10.30, som egentligen var tiden då passet skulle börja. Jag ringer till en kompis jag vet sitter i korridoren utanför, för att be denne gå in till Boel och efterlysa högtalarna. Han säger ”Hm, ja, okej då, det fixat jag.” Ytterligare några stressade minuter tickar förbi, fortfarande inga högtalare. Jag hör hur sjätteklassarna börjar bli otåliga där ute i korridoren. Smyger försiktigt ut från salen igen samtidigt som jag återigen måste ursäkta dröjsmålet. Jag skickar iväg Boel på högtalarjakt ännu en gång, går själv in på en av toaletterna och dricker några klunkar vatten, för att lugna ner mig själv. ”Okej Kajsa, ta det lugnt nu. Andas. Det här kommer gå jättebra”. Jag var egentligen inte nervös, men så uppjagad att jag förmodligen misstog det som nervositet. Högtalarna kommer slutligen på plats och efter ungefär en kvarts dröjsmål kan mitt allra första spanskapass äntligen börja.

dag 2

Dag 2 - min första kärlek.

Min första kärlek varade i nästan 14 månader. Nej, fel. Min första kärlek varar fortfarande, mitt förhållande med min första kärlek varade i nästan 14 månader.

Han var 16 år, blonderad och det vildaste jag mött. Vi hade gått i samma klass i tre år, men när vi slutade nian slog det gnistor för honom. Jag förstod aldrig, eller jag har nog aldrig riktigt förstått, vad som fick honom att kolla åt mitt håll. Efter att ha varit involverad med två av mina bästa vänner, var det nu min tur.

Jag kommer ihåg avslutningsfesten i nian, den hölls hemma hos honom. Jag hade druckit lite cider och inbillade mig själv att jag var så full att jag inte visste vad som hände. Det visste jag, jag kommer ihåg hela kvällen.

Cider efter cider öppnades och jag tog varje gång den lilla flärpen, den man öppnar med, som finns uppepå läsk-, cider- och ölburkar, ni vet. Jag och mina vänner kallade dem "pussbiljetter" och samlade alltid ihop så många vi kunde.

Kvällen var nu gången en bit in på natten och av någon anledning hamnade jag i denna 16åriga killes knä i soffan han satt på. Jag hade en såkallad pussbiljett i handen och visade detta faktum för honom.

- "Får jag den då? Så får du en puss av mig?"

Berusad, som jag trodde jag var, ger jag den till honom. Innan jag visste ordet av hade jag fått tillbaka den igen och våra läppar hade mötts två gånger. Hans bästa kompis slog sig ner bredvid oss och min blonda pojk viskar till honom: "Jag har kysst henne två gånger på munnen". Jag låtsades som om jag inte hörde, fast jag i själva verket log som aldrig förr inombords.

"Den vildaste jag mött" drack lite mer än cider och behövde inte använda sig av någon fejk-fylla över huvud taget. Hans kväll slutade med däckning vid en å, där jag såklart fanns vid hans sida för att hålla undan hans hår och klappa honom på ryggen.

Några dagar senare träffades vi och det var då vår underbara, och delvis svåra, resa började. Han gjorde mig till en kvinna, den kvinna jag är idag, och jag ångrar inte en sekund av det. Han är en riktig speciell person, som alltid kommer ha en plats i mitt hjärta. Även fast han antagligen inte alltid förtjänar det.

Idag är han 18, snart 19 år, fortfarande det vildaste jag mött, fortfarande min första kärlek. Vi träffas och umgås i skolan, vi läser tyska tillsammans och vi är vänner. Men det kommer aldrig riktigt bli som det var för två år sedan, eftersom vårt förhållande slutade på ett av de värsta tänkbara sätten. Det kommer alltid vara lite spänningar mellan oss, men det är väl kanske så det ska vara. Synd. När vi hade det bra, då hade vi det också jävligt bra.

Det var på den tiden man inte hade facebook eller någon blogg, utan bara Bilddagboken. Där satte jag alltid in en bild varje gång vi la till ännu en månad i vårt förhållande och skrev saker som:
"Du är så vacker! Jag saknar dig."
"7 månader och jag hoppas det blir fler! You know I love you <3"
Och han kommenterade med meningar som:
"Du är så het! 50 år tillsammans, eller vad var det vi sa? ;) JAG ÄLSKAR DIG!"

Och jag var så löjligt lycklig, att jag idag nästan skäms.

Owl City

I twirl through the driveway with angelic grace

'til I slip on the sidewalk and fall on my face

This peppermint winter is so sugar sweet

I don't need to taste to believe

What's December without Christmas Eve?

"Peppermint winter"

30 dagar, 30 inlägg - dag 1

Jag ska försöka mig på det här nu; 30 dagar, 30 inlägg. Det går, som ni säkert förstår, ut på att jag under 30 dagar har 30 olika fasta ämnen jag skriver om. Det kommer handla om allt från vad som finns i min handväska till min första kyss. Vi får se hur det går.

Dag 1 - om mig.
Man skulle kunna beskriva mig som ett fyverkeri. När gnistan inte finns, är jag lugn och sansad. De gånger gnistan däremot väcks till liv - då exploderar jag och splittras i tusen olika delar. Vilket resulterar i att när jag är glad, då svävar jag riktigt på moln. Är jag arg, då ryker det ur mina öron. Och är jag kär, då älskar jag som om jag aldrig blivit sårad. Det här kan medföra vissa problem ibland. Vem blir inte irriterad på en person som är så glad att denne kan se en naturkatastrof som något positivt? Och hur många gånger jag på grund av ovillkorligt älskande hårt och brutalt krossats som en snöboll mot en kind, det ska vi inte ens tala om.
Mina känslostadier skiftar som en kameleont skiftar färg. Ena minuten kan jag vara glad, för att sekunden senare gråtande falla ihop i en hög på badrumsgolvet. De gånger undrar jag vem jag egentligen är och jag tror aldrig att varken jag eller någon annan någonsin kommer kunna besvara den frågan.

Mina vänner skulle förmodligen beskriva mig som galen, mina pojkvänner genom tiderna skulle nog säga att jag är tålmodig. Lärarna jag har och har haft skulle beskriva mig som smart, min mamma hade med all säkerhet stämplat mig med adjektiven stark och envis.
Med andra ord kan jag var både bra och dålig, som alla andra människor. För på ytan är jag precis som alla andra, men när du lär känna mig, kommer du inse att jag är långt ifrån någon annan du känner, att jag är långt ifrån någon annan du någonsin kommer träffa.

projektarbete, del 2 av 4

Denna onsdag, den 1a december, kom de två sista sjätteklassarna till min gymnasieskola och jag fick återigen glänsa med mina tyskakunskaper. Den första gruppen var på fem elever, vilken jag fick en jättefin dialog med. Den andra gruppen var på ungefär 15, 17 stycken. Det var också helt okej och jag var inte ett dugg nervös varken under första eller andra passet. Bra som fan kändes det, måste jag säga!

Nu är hälften av mina temadagar gjorda och tyskan är förevigt avklarad. Tråkigt, det språket ligger mig varmt om hjärtat. Återstår gör nu spanskan - gud, vad kul, och bra!, det ska bli!

minnen 2

Fruktansvärt många minnen har kommit till mig på senaste tiden. Nästan alla minnen är från en gammal tid, en svunnen tid. Allt är suddigt och väldigt avlägset, men någonstans långt där inom mig finns de; barndomsminnena.

1993 kom jag till världen, i en stad som jag numera knappt kommer ihåg. Vi bodde i ett rött hus med en stor trädgård och en om möjligt ännu större egenägd åker.

Jag gick i en liten skola med några få elever. Där hade jag världens bästa vänner och världens bästa lärare.

Ett av många minnen var en mörk kväll. Jag vet inte hur gammal jag var, jag kommer inte ihåg vilken månad detta utspelade sig. Mamma och jag var ute på promenad, vi postade brev. Vägen dit var egentligen inte lång, men när jag, som möjligtvis 8åring, gick där, kändes det som att gå till ett annat land.

Stadens enda mataffär var Konsum. På fredagarna brukade jag, min syster och min mamma åka dit för att handla inför helgen. Vi köpte alltid chips med märket Lantchips, smak gräddfil. När vi betalat fanns precis vid utgången meterhöga hyllor med all världens film uppstaplad. Att låna film var tradition och det var alltid jag och min syster som fick välja. "Landet för länge sedan" med dinosaurier var vår favoritserie. Den rullade om och om och om i videon där hemma samtidigt som chipsen flitigt åts av oss.

När jag gick i tvåan började jag spela tvärflöjt. Min lärare hette Britt-Marie och var lite av en bohem. Hon hade långa, pösiga kjolar och tröjor med spännande mönster på. En lila sjal och stora örhängen kompletterade outfiten. Hon var rätt gammal och inte särskilt smal. Hennes undervisningstimmar var korta, men lade grunden till mitt flöjtspelande idag. Hela grejen var mer än spännande men vissa stunder även väldigt kämpig. Kan nog inte på fingrarna räkna hur många gånger jag var villig att ge upp min flöjtkarriär. Men på något vis fick hon mig alltid "back on track", så att säga. Hon tillät mig inte att ge upp och det är jag idag glad för.

Vårt lilla, med betoning på lilla, spelrum låg precis jämte lärarnas fikarum. Och jag kommer ihåg att jag vid varje speltillfälle fick uppmuntrande ord såsom "Spela nu riktigt vackert för oss, så vi kan koppla av!", "Ska du spela igen, Kajsa? Vår höjdpunkt under denna dag!". Mina lärare var verkligen bäst. Jan-Erik, Ingrid, Nettan och allt vad de hette. Det är personer som föralltid kommer ha påverkat mitt liv, personer som förälltid kommer finnas i mitt hjärta. Ingen har någonsin gjort ett så stort intryck på mig som de har.

En tidig sommardag i skolan var jag och min bästa kompis Hanna ute på skolgården. Vi lekte och det blev helt plötsligt fuktansvärt varmt. Vi gick in för att ta på oss varsin mönstrad klänning respektive kjol. Vi öppnar huvudentrédörren och springer skrikandes därifrån ut till skolgården igen. Jag vet inte varför och kommer nog aldrig få reda på det heller. Jag ser hela incidenten som en film, med filmning framför oss. Jag är inte jag, utan kameramannen på andra sidan skolgården, som filmar det hela. Allt var konstigt och osammanhängande, men i hjärnan ett hårt fastetsat minne.

Jag kommer ihåg vintrarna där i skolan. Jag kommer ihåg hur barnsligt kär jag var när jag gick i andra klass. Han hette Pontus och var allt jag önskade. Vi var "ihop", som man sa på den tiden, men vi erkände aldrig det för någon. Det var han, jag och våra pratstunder ute i snön. Stunder jag aldrig ville skulle ta slut.

När jag var såpass ung att jag inte ens börjat skolan ännu, gick jag hos dagmamma. En vinter rullade jag och min dåvarande bästa kompis Julia världens största snöboll på vår dagmammas trädgård. Jag lovar, den var enorm. Som ett förråd! Eller var det jag som var hemskt liten... Stolta var vi iallafall.

Min katt, som just nu ligger och myser någonstans, kommer från denna lilla, lilla stad. Han är världens bästa katt, verkligen. Han har allt man vill att en katt ska ha. Älskade, älskade Sotis. Jag kommer ihåg när jag köpte honom, var jag 8 kanske? Han tillhörde en av mina lärare, Nettan, och var därför född in i en stor djurfamilj med de flesta svenska djur man kan tänka sig. Under en skollunch berättar Nettan att hennes katt fått kattungar. Hon berättade också att alla katter utom en var grå-randiga, detta ena lilla utstickande liv var svart. "Den ska jag ha!", sa jag, utan att ens ha kollat in den lilla kraken. Det bara kändes rätt.
Och rätt var det. Som fan. Min lilla Sotis finns fortfarande hos mig, trots tre hemska flyttar och en fruktansvärd massa bilfärder hit och dit. Dock är han inte så liten längre, min Sotis. Han fyller hela 10 år till sommaren. Det känns som om det var igår han låg i min famn samtidigt som jag kollade på Bolibompa. Han var så liten att han fick plats i min hand. Jag önskar att han skulle kunna få leva förevigt.


Det här är bara en bråkdel av alla minnen som väcks till liv nu när jag faktiskt skriver om det. Men håll till godo, det kommer med all säkerhet komma fler längre fram i tiden!

filosofiska tankar

Lever jag? Drömmer jag? Och om livet isåfall är en dröm, vad händer då när jag drömmer när jag sover? Är det kanske då jag lever? Fast i en annan dimension? Lever jag ett dubbelliv?
I filosofin läser vi nu om "Kunskapsteori och verklighetsuppfattning". Det är intressant, men man blir rätt snurrig av resonemanget. Det liknar det jag skrev ovanför. Hela diskussionen började med frågan "Vad är kunskap?". Ja, vad är kunskap? Vad kan vi? Och hur vet vi att vi kan det? Jag kan läsa, men hur vet jag det? Jo, förstås, jag kan se och förstå det jag hittills har skrivit. Men hur vet andra människor att jag vet att jag kan läsa? Jag kan självklart läsa högt för dem och det är ju ett väldigt bra argument. Men vad kännetecknar då sann kunskap? Det finns en tumregel i den här frågan; det räcker inte med att alla företeelserna, alltså kunskapen, ska vara sanna. Tror man själv inte på det man påstår, är det ingen kunskap.

Så när "vet" vi någonting?
Jo, man vet det man uppfattar med sina sinnen, ex. det man hör eller det man ser. Man vet det man minns, man vet sådant som erfarenheten har visat och man vet vissa saker av instinkt, att man t.ex ska svälja när man har tuggat klart maten. Men vi vet aldrig när vi drömmer eller inte. Det kan vi omöjligt veta. Kanske drömmer jag just precis nu, när jag sitter här och skriver? Och när jag går och lägger mig ikväll och somnar, kanske är det då jag egentligen vaknar ur min dröm och lever på riktigt? Att man lever när man sover och drömmer, och drömmer när man tror sig vara vaken och lever? Då tänkte jag som så, att det man drömmer när man sover är alltid olika från gång till gång. Ibland är man en robot, ibland regnar det morötter, en annan natt kanske man är gravid, för att natten därefter vara ägare till ett stort, lyxigt hotell. Dessutom drömmer vi flera drömmar varje natt, i snitt 7 stycken per natt! Om det nu är så att vi lever när vi drömmer, lever vi då olika liv från natt till natt? Och flera liv varje natt? Föds vi om på nytt varje gång en dröm börjar? Och levs det här livet/de här liven i en helt annan tidsdimension, på en helt annan planet? Eftersom att vi inte vet att vi drömmer när vi drömmer (för det kan ni väl ändå inte påstå att ni gör?), kan vi heller inte veta att vi är vakna när vi är vakna. Så när lever vi?