Min första kärlek varade i nästan 14 månader. Nej, fel. Min första kärlek varar fortfarande, mitt förhållande med min första kärlek varade i nästan 14 månader.
Han var 16 år, blonderad och det vildaste jag mött. Vi hade gått i samma klass i tre år, men när vi slutade nian slog det gnistor för honom. Jag förstod aldrig, eller jag har nog aldrig riktigt förstått, vad som fick honom att kolla åt mitt håll. Efter att ha varit involverad med två av mina bästa vänner, var det nu min tur.
Jag kommer ihåg avslutningsfesten i nian, den hölls hemma hos honom. Jag hade druckit lite cider och inbillade mig själv att jag var så full att jag inte visste vad som hände. Det visste jag, jag kommer ihåg hela kvällen.
Cider efter cider öppnades och jag tog varje gång den lilla flärpen, den man öppnar med, som finns uppepå läsk-, cider- och ölburkar, ni vet. Jag och mina vänner kallade dem "pussbiljetter" och samlade alltid ihop så många vi kunde.
Kvällen var nu gången en bit in på natten och av någon anledning hamnade jag i denna 16åriga killes knä i soffan han satt på. Jag hade en såkallad pussbiljett i handen och visade detta faktum för honom.
- "Får jag den då? Så får du en puss av mig?"
Berusad, som jag trodde jag var, ger jag den till honom. Innan jag visste ordet av hade jag fått tillbaka den igen och våra läppar hade mötts två gånger. Hans bästa kompis slog sig ner bredvid oss och min blonda pojk viskar till honom: "Jag har kysst henne två gånger på munnen". Jag låtsades som om jag inte hörde, fast jag i själva verket log som aldrig förr inombords.
"Den vildaste jag mött" drack lite mer än cider och behövde inte använda sig av någon fejk-fylla över huvud taget. Hans kväll slutade med däckning vid en å, där jag såklart fanns vid hans sida för att hålla undan hans hår och klappa honom på ryggen.
Några dagar senare träffades vi och det var då vår underbara, och delvis svåra, resa började. Han gjorde mig till en kvinna, den kvinna jag är idag, och jag ångrar inte en sekund av det. Han är en riktig speciell person, som alltid kommer ha en plats i mitt hjärta. Även fast han antagligen inte alltid förtjänar det.
Idag är han 18, snart 19 år, fortfarande det vildaste jag mött, fortfarande min första kärlek. Vi träffas och umgås i skolan, vi läser tyska tillsammans och vi är vänner. Men det kommer aldrig riktigt bli som det var för två år sedan, eftersom vårt förhållande slutade på ett av de värsta tänkbara sätten. Det kommer alltid vara lite spänningar mellan oss, men det är väl kanske så det ska vara. Synd. När vi hade det bra, då hade vi det också jävligt bra.
Det var på den tiden man inte hade facebook eller någon blogg, utan bara Bilddagboken. Där satte jag alltid in en bild varje gång vi la till ännu en månad i vårt förhållande och skrev saker som:
"Du är så vacker! Jag saknar dig."
"7 månader och jag hoppas det blir fler! You know I love you <3"
Och han kommenterade med meningar som:
"Du är så het! 50 år tillsammans, eller vad var det vi sa? ;) JAG ÄLSKAR DIG!"
Och jag var så löjligt lycklig, att jag idag nästan skäms.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar