1993 kom jag till världen, i en stad som jag numera knappt kommer ihåg. Vi bodde i ett rött hus med en stor trädgård och en om möjligt ännu större egenägd åker.
Jag gick i en liten skola med några få elever. Där hade jag världens bästa vänner och världens bästa lärare.
Ett av många minnen var en mörk kväll. Jag vet inte hur gammal jag var, jag kommer inte ihåg vilken månad detta utspelade sig. Mamma och jag var ute på promenad, vi postade brev. Vägen dit var egentligen inte lång, men när jag, som möjligtvis 8åring, gick där, kändes det som att gå till ett annat land.
Stadens enda mataffär var Konsum. På fredagarna brukade jag, min syster och min mamma åka dit för att handla inför helgen. Vi köpte alltid chips med märket Lantchips, smak gräddfil. När vi betalat fanns precis vid utgången meterhöga hyllor med all världens film uppstaplad. Att låna film var tradition och det var alltid jag och min syster som fick välja. "Landet för länge sedan" med dinosaurier var vår favoritserie. Den rullade om och om och om i videon där hemma samtidigt som chipsen flitigt åts av oss.
När jag gick i tvåan började jag spela tvärflöjt. Min lärare hette Britt-Marie och var lite av en bohem. Hon hade långa, pösiga kjolar och tröjor med spännande mönster på. En lila sjal och stora örhängen kompletterade outfiten. Hon var rätt gammal och inte särskilt smal. Hennes undervisningstimmar var korta, men lade grunden till mitt flöjtspelande idag. Hela grejen var mer än spännande men vissa stunder även väldigt kämpig. Kan nog inte på fingrarna räkna hur många gånger jag var villig att ge upp min flöjtkarriär. Men på något vis fick hon mig alltid "back on track", så att säga. Hon tillät mig inte att ge upp och det är jag idag glad för.
Vårt lilla, med betoning på lilla, spelrum låg precis jämte lärarnas fikarum. Och jag kommer ihåg att jag vid varje speltillfälle fick uppmuntrande ord såsom "Spela nu riktigt vackert för oss, så vi kan koppla av!", "Ska du spela igen, Kajsa? Vår höjdpunkt under denna dag!". Mina lärare var verkligen bäst. Jan-Erik, Ingrid, Nettan och allt vad de hette. Det är personer som föralltid kommer ha påverkat mitt liv, personer som förälltid kommer finnas i mitt hjärta. Ingen har någonsin gjort ett så stort intryck på mig som de har.
En tidig sommardag i skolan var jag och min bästa kompis Hanna ute på skolgården. Vi lekte och det blev helt plötsligt fuktansvärt varmt. Vi gick in för att ta på oss varsin mönstrad klänning respektive kjol. Vi öppnar huvudentrédörren och springer skrikandes därifrån ut till skolgården igen. Jag vet inte varför och kommer nog aldrig få reda på det heller. Jag ser hela incidenten som en film, med filmning framför oss. Jag är inte jag, utan kameramannen på andra sidan skolgården, som filmar det hela. Allt var konstigt och osammanhängande, men i hjärnan ett hårt fastetsat minne.
Jag kommer ihåg vintrarna där i skolan. Jag kommer ihåg hur barnsligt kär jag var när jag gick i andra klass. Han hette Pontus och var allt jag önskade. Vi var "ihop", som man sa på den tiden, men vi erkände aldrig det för någon. Det var han, jag och våra pratstunder ute i snön. Stunder jag aldrig ville skulle ta slut.
När jag var såpass ung att jag inte ens börjat skolan ännu, gick jag hos dagmamma. En vinter rullade jag och min dåvarande bästa kompis Julia världens största snöboll på vår dagmammas trädgård. Jag lovar, den var enorm. Som ett förråd! Eller var det jag som var hemskt liten... Stolta var vi iallafall.
Min katt, som just nu ligger och myser någonstans, kommer från denna lilla, lilla stad. Han är världens bästa katt, verkligen. Han har allt man vill att en katt ska ha. Älskade, älskade Sotis. Jag kommer ihåg när jag köpte honom, var jag 8 kanske? Han tillhörde en av mina lärare, Nettan, och var därför född in i en stor djurfamilj med de flesta svenska djur man kan tänka sig. Under en skollunch berättar Nettan att hennes katt fått kattungar. Hon berättade också att alla katter utom en var grå-randiga, detta ena lilla utstickande liv var svart. "Den ska jag ha!", sa jag, utan att ens ha kollat in den lilla kraken. Det bara kändes rätt.
Och rätt var det. Som fan. Min lilla Sotis finns fortfarande hos mig, trots tre hemska flyttar och en fruktansvärd massa bilfärder hit och dit. Dock är han inte så liten längre, min Sotis. Han fyller hela 10 år till sommaren. Det känns som om det var igår han låg i min famn samtidigt som jag kollade på Bolibompa. Han var så liten att han fick plats i min hand. Jag önskar att han skulle kunna få leva förevigt.
Det här är bara en bråkdel av alla minnen som väcks till liv nu när jag faktiskt skriver om det. Men håll till godo, det kommer med all säkerhet komma fler längre fram i tiden!
Jag kommer ihåg vintrarna där i skolan. Jag kommer ihåg hur barnsligt kär jag var när jag gick i andra klass. Han hette Pontus och var allt jag önskade. Vi var "ihop", som man sa på den tiden, men vi erkände aldrig det för någon. Det var han, jag och våra pratstunder ute i snön. Stunder jag aldrig ville skulle ta slut.
När jag var såpass ung att jag inte ens börjat skolan ännu, gick jag hos dagmamma. En vinter rullade jag och min dåvarande bästa kompis Julia världens största snöboll på vår dagmammas trädgård. Jag lovar, den var enorm. Som ett förråd! Eller var det jag som var hemskt liten... Stolta var vi iallafall.
Min katt, som just nu ligger och myser någonstans, kommer från denna lilla, lilla stad. Han är världens bästa katt, verkligen. Han har allt man vill att en katt ska ha. Älskade, älskade Sotis. Jag kommer ihåg när jag köpte honom, var jag 8 kanske? Han tillhörde en av mina lärare, Nettan, och var därför född in i en stor djurfamilj med de flesta svenska djur man kan tänka sig. Under en skollunch berättar Nettan att hennes katt fått kattungar. Hon berättade också att alla katter utom en var grå-randiga, detta ena lilla utstickande liv var svart. "Den ska jag ha!", sa jag, utan att ens ha kollat in den lilla kraken. Det bara kändes rätt.
Och rätt var det. Som fan. Min lilla Sotis finns fortfarande hos mig, trots tre hemska flyttar och en fruktansvärd massa bilfärder hit och dit. Dock är han inte så liten längre, min Sotis. Han fyller hela 10 år till sommaren. Det känns som om det var igår han låg i min famn samtidigt som jag kollade på Bolibompa. Han var så liten att han fick plats i min hand. Jag önskar att han skulle kunna få leva förevigt.
Det här är bara en bråkdel av alla minnen som väcks till liv nu när jag faktiskt skriver om det. Men håll till godo, det kommer med all säkerhet komma fler längre fram i tiden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar