Melodifestivalen 2011

Nu är festivalen nästan avslutad! 8 av 10 finalbidrag är utsedda, de sista två väljs ut nästa lördag i Andra chansen. De artister jag kommer heja på då är helt klart The Moniker - Oh My God! och Pernilla Andersson - Desperados. Om någon av dessa kommer till finalen, ska de få min röst. Så även Brolle.
Visst kan man inte låta bli att nynna med lite i Eric Saades och Dannys låtar, kanske också Swingflys dänga. Men mer än så är det inte. Låtarna passar i högtalarna på en nattklubb, inte i Eurovision Song Contest. Ska vi tänka strategiskt, tror jag det är allrs bäst att skicka The Monikers låt till Tyskland. Den är lite tysk och lite engelsk på samma gång, något som brukar gå hem i Europa.

Någon låt som i finalen kommer gå fetbort, tror jag är Linda Bengtzings låt. Svenska folket har hört för mycket av henne nu och återigen, alla hennes melodier låter lika dant. Jag tror heller inte riktigt att Nicke Borgs låt kommer gå särskilt långt. Den må ha vunnit igår i Malmö, men så är inte fallet i Globen om två veckor. Nog för att den är fin, men. Nej, jag tror inte på den.
I Andra chansen gissar jag på att Loreen kommer åka ut väldigt fort, så även Sara Varga och Jenny Silver.
Låtarna är antingen alldeles för lama eller inte särskilt mycket Melodifestival för att slå hårt.

Det är vad jag tror. Vem som vinner? Jättesvårt för mig att säga, baserat på vilka låtar svenska folket skickat vidare hittills. Det kan faktiskt bli nästan vem som helst. Dock tror jag ju att Danny, Saade och Brolle kommer hamna högt upp. Topp fem, minst.

livet förr

När jag igår efter ett träningspass på gymmet satt och väntade på skjuts, möttes jag av en stor skara unga ungdomar. Jag gissar på att de var i åldrarna 13-16 år, kanske. Det var någonslags innebandyturnering i lokalen jämte gymmet och därmed fullsmockat med högstadieelever. Vid ett tillfälle står det en hop minderåriga och röker utanför entrén. Jag brydde inte mig så mycket, då rökning i ung ålder inte är särskilt förvånande längre. Det som hände då, var att två tjejer, en blond och en brunett, jag tror de var 14 ungefär, kom gåendes inifrån idrottssalen och skulle då ut för att, ja, kanske ta lite frisk luft. (Bland all rök, jo tjena). De kom ungefär två meter framför entrédörren, då den ena tjejen, den blonda, tvärstannar, börjar fixa med sin snelugg och viskar till sin kompis: Nej shit! Fan vad pinsamt. Självklart menar hon gruppen av folk som står utanför och röker och jag började tänka på hur det var att vara sådär 14, 15 år. Hur liten och rädd man egentligen var. Man tyckte man var världens häftigaste, man gick i åttan och allt liksom. Wow, åttan. Men man var egentligen så himla liten. Jag tänkte också på hur skönt det är att ha hittat sig själv. Att slippa vara den där rädda fjortonåringen i en livsposition man varken visste ut eller in på. Att med mod i rösten kunna säga "det här är jag, detta är vad du får om du väljer att umgås med mig". Inte behöva gömma sig under lager och åter lager av den ena foundationen efter den andra, utan att kunna, och våga, le med sitt metall-leende och verkligen stå för den man är. Då, om man tänker efter, är det faktiskt rätt skönt att bli äldre, att bli vuxen.

översikt

Under de kommande sex veckorna har jag 4 prov, (varav ett slutprov i Engelska C!!), en inlämning av min projektarbetesrapport och sedan även den muntliga redovisningen av samma arbete. Jag har sagt det många gånger förr och varje gång fått samma svar; hur ska jag överleva? Jag vet att jag överlever, detta är inte det värsta jag gått igenom inom skolan. Jag har innan behövt ha betydligt fler bollar i luften. Dock lättare bollar, i denna situation är det som att jonglera med tegelstenar. Det är slutspurten för studenten nu, och det känns. Jävlar, vad jag kommer behöva springa. Dessa prov och redogörelsen för PA:t sätter mina betyg. I allting. Jag blir stressad bara av att tänka på det. En dag i taget, Kajsa. Och gör så gott du kan. Fan, vad jag ska göra så gott jag kan. Jag ska ha högsta betyg i samtliga kurser! Jag vet att jag klarar det. Jag vet det.

studentfest, tema rock

 Tvilling 1

 Tvilling 2

  ♥ ♥ ♥

Kvällen blev riktigt lyckad, tack för det tjejer!

"true friendship last a lifetime"

Jag vet att det har blivit mycket länkar, låtar och filmer på sistone, men jag vill verkligen att ni ska se den här. Så himla fin berättelse. Många av er har säkert sett klippet innan, så även jag. Men jag måste säga att jag blir lika rörd varje gång jag ser det. Speciellt när djuret i fråga hoppar upp, verkligen hoppar upp, i männens armar och liksom kramar om dem. Åh, så fint.

http://www.youtube.com/watch?v=btuxO-C2IzE
http://www.youtube.com/watch?v=aOLqVshIM4w      - lång version

the christmas shoes

Jag har just kollat och lipat till den finaste, mest sorgliga filmen som finns. "The Christmas shoes" heter den och handlar om två familjehistorier som vävs samman under och i slutet av filmen. Så himla vacker är den. Jag tänker inte berätta vad den handlar om, då förstör jag hela handligen för er som vill se den. Men jag kan länka er till en låt som är med i filmen. Gud, jag gråter bara jag lyssnar på den. Jag kan själv tänka mig in i killens situationen, om det hade handlat om min mamma.


http://open.spotify.com/track/2P950p6RQQxCROYYZGjcBr

Sir, I wanna buy these shoes for my momma please.
It's Christmas Eve and these shoes are just her size.
Could you hurry, Sir?
Daddy says there's not much time.
You see, she's been sick for quite a while;
know these shoes will make her smile.
Want her to look beautiful if momma meets Jesus tonight.

Björn och Isabella

Natten mellan igår och idag satt jag klistrad framför Youtube.com och kollade på diverse klipp med Björn Gustavsson. Hur skön är inte han då! Jag hamnade av någon anlending på ett klipp med Björn hos "Vakna med The Voice!", morgonprogrammet, ni vet. Till det klippet fanns andra klipp länkade, då bland annat ett klipp på när Blondinbella var hos The Voice. Hon var då runt 15, 16 år, alltså relativt ny i bloggvärlden, och hade tandställning. Det var något som faktiskt förvånande mig en del, då jag inte hade en aning om det. Det fick mig att vilja "rota" lite i hennes yngre år och verkligen få reda på vem hon är. Så jag letade upp hennes gamla blogg och började läsa från det allra första inlägget. Himmel, vilken resa hon gjorde. Jag skumläste de flesta inläggen eftersom de var så långa, och jag kan ärligt säga att jag fortfarande inte riktigt vet vem hon egentligen är eller hur hon blev så känd som hon faktiskt är.

Jag gick och la mig med de tankarna i hjärnan och kollade idag istället upp hennes nuvarande blogg. Jag är verkligen inte alls särskilt insatt, och upptäckte till min fasa att hon och Nils inte var ett par längre, utan de gick skilda vägar redan i oktober förra året. Sån koll har jag. Kom av en slump även in på hennes och Tyras show, ni vet den som sändes på internet? Under avsnitten intervjuar de bloggare, bloggerskor och andra kända personer. Jag kollade igenom en del avsnitt och programmet, eller showen, var riktigt bra måste jag säga. Ett avsnitt som fick mig att häpna var det då de hade Kissie i studion. Ja, jag vet inte vad jag ska säga... Vissa gånger gapade jag bara stort av vad Kissie sa till Bella och Tyra och på sättet hon tilltalade dem. Jag länkar avsnittet här, kolla in det om ni har lust! Om ni, som jag, inte riktigt heller har koll på Kissie, kommer ni få er en chock. Var så säkra.
Jag tycker Isabella och Tyra håller en väldigt bra min genom hela intervjun. Vid ett tillfälle är Tyra nära på att tappa fattningen, men Isabella håller sig relativt lugn hela tiden. Hade det varit jag som suttit där och intervjuat Kissie, vet jag inte om jag hade klarat att hålla mig i skinnet. Hade hon tilltalat mig såsom hon tilltalade Bella och Tyra, hade jag nog slagit till henne.

Jag vill även tillägga att jag har stor respekt för Blondinbella. Hon är riktigt duktig på det hon gör och jag tror att hon har inspirerat många andra unga människor till att tro på sig själva. Därför var det särskilt spännande att läsa alla hennes gamla blogginlägg, bara för att få en bild av hur hon var innan hon blev känd på riktigt.

is there anything left in this world, that'll satisfy me?

Jag tror att när man saknar lite närhet, saknar man automatiskt sitt eller någon av sina ex, är det inte så? Man saknar egentligen inte själva personen i fråga, utan bara någon att krama och pussa på, och vem pussade man (förmodligen) på senast? Just det, det där exet. Jag tror att hjärnan fungerar så på något sätt. Men, vad vet jag, en enkel samhällselev? Det är bara vad jag gissar på. Och vad jag kan få ut av mina egna erfarenheter.

Ikväll lyssnar jag på Vedera och njuter till fullo. Jag är också lite ledsen över att den klänning jag vill ha till studenten nu har utgått från sortimentet två gånger innan jag hunnit klicka hem den. Det var den perfekta klänningen. Kanske är det någon som inte vill att jag ska ta studenten i år. Men jag är samtidigt glad, det har jag varit hela dagen. Fjärilar i magen har jag haft. Kanske för att jag äntligen utbytt lite ord med min baldejt och för att det inte förde något annat än bra saker med sig, eller kanske för att det finns många söta killar på gymmet att i smyg lägga ögonen på. Kanske en blandning. Bra känns det iallafall! Dessutom har jag nu även sportlov, vilket gör allting ännu bättre.

dag 20

Dag 20 - mina förebilder.
Då det idag handlar om mina förebilder, väljer jag att dedikera detta inlägg till mig älskade, älskade mamma.
Även fast du är tvär och sträng ibland och även fast jag skriker och skäller på dig för att du har köpt fel slags cashewnötter till mig, betyder du mer för mig än vad någon annan någonsin kommer göra. Även fast du skriker "Brooomsa!" och håller dig hårt i sätet när vi är ute och övningskör, har du lärt mig att köra bil på det bästa sätt man kan göra. Du är en stark kvinna, men jag förstår varför du vissa gånger gråter i smyg inne på toaletten. Då finns inte alltid jag där för att trösta dig och torka dina tårar, såsom du genom alla dessa år alltid har tröstat mig och torkat mina tårar.
När jag blir stor ska jag försöka betala tillbaka allt vad du gjort för mig, och det inte bara i pengar.
Jag är glad för att just du är min mamma, och den dagen du, Gud förbjude, dör, kommer även en del av mig att dö.

Mamma, jag älskar dig.

relationer

Jag är rätt säker på att min status på facebook inte är synlig, jag vill inte ha den där "singel-stälmpeln" i pannan. På facebook liksom bara... är jag. I verkligheten har jag varit singel i snart 11 månader, i slutet av april firar jag ett år med mig själv. Det har varit många sömnlösa och ensamma nätter, mycket tårar och mycket tröstätande. Men det kanske har varit bra, det här året kanske har varit bra. Jag tror det. Jag har fått väldigt mycket tid för mig själv och för mina studier, vilket faktiskt är min framtid. Jag har fått många nya vänner under det här året och det är vänner jag kommer ha med mig efter studenten och in i vuxenlivet. Jag har testat mina läppar mot andra killar och insett att han kanske inte var sådär rätt för mig som jag innan trodde. Jag har dansat tills benen inte kunnat bära mig längre och jag har insett att sann lycka inte alltid kommer från en pojkvän. Sann lycka kan lika gärna komma med ett gäng underbara vänner på stranden framför en solnedgång eller en fika tillsammans med en tjej som går igenom något liknande och som då tillåter gnäll och istället lyssnar och håller ens hand. Kärlek är kanske inte den sanna lyckan, utan bara något vi inbillar oss att det är. Du ska aldrig lägga din lycka i någon annans händer, man förlorar sig själv ganska mycket då. Jag vet, jag har gjort det alltför många gånger.

en feministisk alla hjärtans dag

Det har idag inte gjort så ont i mitt hjärta som jag trodde det skulle göra och jag har inte sett särskilt många kärlekspar under dagen. Jag har inte tänkt tillbaka på gamla alla hjärtans dagar, saknat (åtminstone inte idag...) och jämrat mig över hur ensam jag är. Nej, minsann! Humöret har varit någorlunda på topp och så tänker jag fortsätta genom att inte plugga ikväll, utan bara avnjuta film efter film efter film...

Ni ska få, dagen till ära, ett litet citat?, utdrag? En text är det iallafall. Den är inte särskilt passande kanske, men, enligt mig, väldigt viktig. Tänk lite extra på den och ha en glad alla hjärtans dag!


"Kvinnor utgör hälften av världens befolkning, utför nästan två tredjedelar av arbetet (räknat i timmar), har en tiondel av världens inkomster och äger mindre än en hundradel av världens egendom."

Ur FN-rapporten år 1980

dag 19

Dag 19 - detta ångrar jag.
För ungefär ett och ett halvt år sedan var jag på en fest. Jag kommer inte ihåg tillställningens orsak, men det var mycket folk där. Jag var en nydumpad tjej, visserligen med ett krossat hjärta, men också med pirret i kroppen och en ivrighet, som kallades duga, till att börja om på nytt. Glas efter glas fylldes upp och då det var tidig höst och fortfarande relativt varmt ute, sprang vi som vettvillingar fram och tillbaka från festens mittpunkt och ut till den friska luften.
Klockan var rätt sent, jag kommer ihåg att det var mörkt ute, och jag och en av mina bästa vänner höll oss utanför festens hjärta en stund. Det är då jag ser den; bilen. "Bilen till ägaren jag bjöd dit, men som jag inte trodde skulle komma"-bilen. Men där var den. Och där var jag! Att jag inte bara tog några små steg fram för att vinka den till mig och utbyta några ord - det är nog det största misstag jag någonsin har gjort. Vem vet hur mitt liv nu hade sett ut!? Kanske hade jag varit gladare, kanske ledsnare. Kanske ännu mer hjärtakrossad, kanske lättad. Jag kan spekulera hur mycket jag vill, jag kommer aldrig få veta. Just där, just då, hade jag mitt livs chans - och jag tog den inte. Jag har sen dess hatat mig själv för det, och kommer förmodligen göra det resten av livet.

Det här är egentligen bara en liten del av hela historien och vad jag ångrar. Det har gått år och det är inte mycket jag åstadkommit som jag är glad över. Jag hade min chans, gjorde ett litet snedsteg, du försvann och nu har jag inte en chans i helvetet längre.


It's hard to look at me
When you know where my lips have been
Forgetting makes things easier
Forgive me and let me in

I liked you from the start
I'll admit it now
Boy, I gotta have you
We don't have to tell anyone about our
Little secret

alla hjärtans dag

Förra och förrförra året hade jag turen att få spendera Alla hjärtans dag tillsammans med en kille. 2009 var det jag som överraskade med hemlagad mat, efterrätt, presenter, tända ljus och bio. Det var "min första kärlek" som fick ta del av detta. 2010 var det återigen jag som överraskade, dock då "bara" med en ask chokladhjärtan och ett kort. 2011 - ja, vem har lust att överraska mig för en gångs skull? Ingen, skulle jag gissa på. Det får bli en ensam Alla hjärtans dag det här året. Men vad gör väl det, när hoppet om att någon gång få ett anonymt kort på posten, en stor bukett röda rosor levererad till dörren eller bara en gammal, hederlig hemlagad middag håller mig vid liv. Jag har inte gett upp tron på kärleken!

inspiration

"Ett eldhav stort som Globen omger oss. Det är 800° grader varmt. En människa självantänder vid 600°. Håret och skägget knastrar när det brinner av och det bubblar i hörselgången när öronen smälter. Fingrarna brinner utan att det känns. Mina värderingar brann upp tillsammans med mitt ansikte den där natten. När jag vaknade var det till en ny värld. En värld av skönhet."

Det här kan vara bland det värsta jag någonsin läst. Min kropp ryggade bort från datorn någonstans i början av tredje meningen och jag utbrast helt oväntat ord som "shit", "fan" och "fy" samtidigt som jag rös. Vilken människa. Vilken inspiration! Har ni hört talas om Lasse Gustavsson någon gång? Han var precis nybliven brandman då en hemsk olycka inträffade vid oljehamnen i Göteborg. Han och en äldre kollega hamnade av misstag i ett gasmoln som hade bildats runt en läckande ledning. Gasen exploderade, och Lasse sprang tillsammans med sin kollega genom ett eldhav. Kollegan avled, Lasse fick 40-procentiga brandskador. Hans lungor, ansikte och händer tog störst skada. Lungorna läkte, men fingrarna fick amputeras och hudtransplantation på både huvudet och andra ställen av kroppen fick göras. Lasse låg nedsövd i två månader, efter det började hans nya liv. Folk stirrade på honom på gatan och han berättar själv att han aldrig känt sig så illa till mods innan.

Lasse Gustavsson äger nu en egen firma, har skrivit boken "Leva vidare" och är ofta ute på föreläsningar om hur det är att faktiskt leva vidare efter en sådan här tragedi. Frågar ni mig, skulle jag säga att han är en ren och skär inspirationskälla. Jag känner inte många som hade klarat av att fortsätta sitt liv så som han har gjort. Jag är rätt säker på att jag själv aldrig hade fixat det.

Kajsa

Keltiskt namn som betyder ungdomlig gestalt. Tjejen med detta namn vårdar sina egendomar, följer sitt hjärtas röst, är försonlig och ger aldrig upp. Hon trivs med lugn och ro och uppskattas av många tack vare sin positiva utstrålning och personlighet.

dag 18

Dag 18 - min favoritfödelsedag.
Ska jag vara ärlig, kommer jag inte ihåg mina tidigare födelsedagar särskilt bra. Alltså, själva födelsedagen då, men vissa födelsedagskalas kommer jag ihåg. En gång hade vi mitt kalas på Örebro slott, det var en häftig upplevelse! Vi gick spökrunda med guiden, åt jättegod tårta, jag blev utnämnd till slottets prinsessa och så visade guiden oss barn tortyrkammaren på slottet. Snacka om att vi blev skrämda!
En annan gång höll vi kalas på en simhall. Det var också ganska grymt, men långt ifrån lika häftigt som slottskalaset.

På senare tid har födelsedagarna inte varit särskilt speciella. När jag fyllde 15, tror jag det var, hade jag iallafall mitt livs värsta födelsedag. Jag hade precis träffat en ny kompis, som mamma och pappa, mest pappa, till en början inte riktigt godkände. Vi var ute nästan hela natten till min födelsedag och det gjorde mina föräldrar gaaanska arga. Jag fick bara hälften av alla presentpengar jag egentligen skulle fått, samt att min födelsedag firades under ilska.

Kommande födelsedag ska ingen få förstöra för mig, den ska bli perfekt!

stor saknad

Ikväll har jag, i takt med låtarna nedanför, saknat människor jag inte saknat på väldigt länge. Och det känns i mitt hjärta. Som fan.

spotify:track:74y6jLYrGqbrIpXqeY1tio
spotify:track:78VDz6BSWKfD8RXj2fOABQ
Ni som har Spotify kan klicka på länkarna här, och sakna lite ni också.

Melodifestivalen 2011

Igårkväll gick alltså startskottet för Melodifestivalen 2011. Helt okej låtar, men inte okej programledare! Tråkiga och tillgjorda. Okej, Rickard Olsson var väl överkomlig då, men fröken Marie Serneholt ska nog hålla sig till det där med att sjunga.
Och vad hände med röstningen x antal gånger? För det första, sen när har vi redogjort den första Globen-klara artisten för att sedan låta de andra fyra bidragen få bli röstade på igen? Brukar inte alla fem gå till en andra omröstning? Och sjabblet med låtar och foton hit och dit. Det är faktiskt inte okej, Christer Björkman. Ni spelade Dannys låt något för tidigt, vilket gjorde att alla, ja alla, förstod att han var den ena som skulle gå direkt till Globen. Och att ni sen lägger fel artistnamn i Maries mun och får henne att framstå som värsta idioten? Visar bilder på fel artister, för att sedan utsäkta er och ta om allt från början? Även där förstod man vem som skulle gå till final respektive andra chansen innan ni ens sagt det. Total spänningsdödare!
Nej, skärpning till nästa lördag. Med dagens teknik ska det inte behöva bli som det blev under premiären, det ska skötas smidigare. Och om inte, ja, då är jag rädd att ni tappar tittare.

Jag skulle även vilja tillägga att killar som vet hur man dansar och rör sin kropp, är jäkligt sexiga. Tummen upp för alla manliga Mello-dansare! Det är vad jag kommer lägga ögonen på de fem kommande veckorna.

dag 17

Ursprungligen hette dagens ämne "Mitt favoritminne", men jag har väldigt svårt att välja ut endast ett av alla minnen som finns innanför mitt pannben. Jag har samlat på mig så otroligt många under min livstid. Så det här får bli dagens skrivning!

Dag 17 - ett barndomsminne
Jag har funderat mycket och länge på det här och kom för bara en liten stund fram till vad jag ville skriva om.
Ni vet känslan av att vara barn och helt plötsligt bemästra något man övat sååå länge på? Jag kommer ihåg dagen då jag lärde mig att knyta rosetter. Det var väldigt länge sen, men jag minns det som igår.
Jag hade övat dagar och nätter på just det där, och det verkade som om jag aldrig skulle klura ut hur man gjorde! Men plötsligt, en regning dag, när pappa och jag stod ute vid min familjs lada, knöt jag, helt av en slump, en rosett av banden på huvan till min röda regnjacka. Jag var fullkomligt överlycklig och sprang raka vägen genom ösregnet in till mamma för att visa vad jag kunde.

det var hjärtat, hjärtat som svek henne

"Om du någon gång råkar sitta på en buss och hör två pensionärer som pratar om en vän som har dött så lyssna INTE på dem. Byt plats. Gå av bussen. Krossa en ruta och hoppa ut i snön om du så måste. Om du ändå sitter kvar så tänk inte på att den ena pensionären suckar djupt och darrar sina fågelfingrar och plötsligt utbrister: Stackars Signe. Det var hjärtat, hjärtat som svek henne."


Om det lockar, läs vidare här.

svikare!

Att stå emellan två val i livet och då behöva tacka nej till ett av valen och därmed en bunt människor, gör mig stressad. För bara några minuter sen var jag tvungen att ringa ett av de tänkta banden till vår studentbal och meddela dem att "vi tyvärr inte valde er". Det gjorde ont i hela mig, och jag kände mig som en stor, fet svikare.

Att göra andra människor besvikna är något av det värsta jag vet. När det händer, känner jag mig förfärlig, förskräcklig och fruktansvärt, fruktansvärt ondskefull. Jag mår helt enkelt dåligt av att såra eller svika andra. Därmed har jag galet svårt att säga nej till människor, vare sig det gäller hjälp med en uppgift eller utlåning av kläder. Jag gör ibland även saker jag egentligen helst inte vill göra, bara för att inte vara den som sviker. Men, jag inser ju mer och mer, att den enda jag verkligen sviker när jag tackar ja till allt detta jag egentligen inte vill, är mig själv.

ballottning

Det var en nervös sådan som hölls på min skola idag. Ballottning, alltså.
Alla treor tryckte in sig i vår lilla, lilla aula, killarna på vänster sida och tjejerna på höger sida, sett uppifrån. Det var varmt, fnissigt och fruktansvärt nervöst. Att vår rektor hoppade ner från scenen på ett roligt sätt, satte hela aulan i gapskratt. Det var överspända skratt som ekade genom salen och min puls började skena.

Det var 73 killar och 74 tjejer som skulle lottas, vilket resulterade i att ett par fick bestå av en kille och två tjejer. Jag måste säga, att jämnare har det genom åren nog aldrig varit! Jag hade turen att inte hamna i tre-paret, hur kul är det att bli jämförd med den andra tjejen liksom?, utan min baldejt blev en genuin, ganska kort och, vad jag har hört, blyg orienterare med dubbelförnamn. Jag har aldrig pratat med killen, men han verkar mycket snäll och jag tror att vi kommer får en toppenbra bal ihop!