livet förr

När jag igår efter ett träningspass på gymmet satt och väntade på skjuts, möttes jag av en stor skara unga ungdomar. Jag gissar på att de var i åldrarna 13-16 år, kanske. Det var någonslags innebandyturnering i lokalen jämte gymmet och därmed fullsmockat med högstadieelever. Vid ett tillfälle står det en hop minderåriga och röker utanför entrén. Jag brydde inte mig så mycket, då rökning i ung ålder inte är särskilt förvånande längre. Det som hände då, var att två tjejer, en blond och en brunett, jag tror de var 14 ungefär, kom gåendes inifrån idrottssalen och skulle då ut för att, ja, kanske ta lite frisk luft. (Bland all rök, jo tjena). De kom ungefär två meter framför entrédörren, då den ena tjejen, den blonda, tvärstannar, börjar fixa med sin snelugg och viskar till sin kompis: Nej shit! Fan vad pinsamt. Självklart menar hon gruppen av folk som står utanför och röker och jag började tänka på hur det var att vara sådär 14, 15 år. Hur liten och rädd man egentligen var. Man tyckte man var världens häftigaste, man gick i åttan och allt liksom. Wow, åttan. Men man var egentligen så himla liten. Jag tänkte också på hur skönt det är att ha hittat sig själv. Att slippa vara den där rädda fjortonåringen i en livsposition man varken visste ut eller in på. Att med mod i rösten kunna säga "det här är jag, detta är vad du får om du väljer att umgås med mig". Inte behöva gömma sig under lager och åter lager av den ena foundationen efter den andra, utan att kunna, och våga, le med sitt metall-leende och verkligen stå för den man är. Då, om man tänker efter, är det faktiskt rätt skönt att bli äldre, att bli vuxen.