Det är sjukt vad mitt humör har pendlat upp och ner idag. Ena sekunden spritter jag av glädje, andra sekunden vill jag bara lägga mig i fosterställning och gråta. Det är fruktansvärt att känna så som jag gör just nu, och jag vet inte riktigt vem jag ska prata med. Tror egentligen inte det finns någon jag kan prata med. Men ändå känns det bra, jag känner nu och det har jag inte gjort på väldigt länge.
Tack vare detta har jag nu även börjat tro på kärleken igen och det påminns jag av varje gång jag har bäddat min säng och ser att den helt klart är gjord för två kroppar slingrade tätt intill varann istället för en ensam kropp. Skulle kärleken dyka upp nu, hade jag välkomnat den med öppna armar. Det känns som om det är precis vad jag behöver; kärlek. Ha någon att ty sig till och kunna prata om allting med. Just nu har jag ingen sådan speciell person, och har heller inte haft det på väldigt, väldigt länge. Jag ger och ger, men får sällan någonting tillbaka. Men det är okej, har jag stått ut såhär länge ska jag nog kunna klara några ynka månader till. Sedan är det sommar, och efter det höst. Då ska jag härifrån och börja om från början. Jag behöver något nytt, eller kanske rent av nya människor runt omkring mig. Sådana som faktiskt får mig att må bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar