Igår under kören sjöng vi en av låtarna som kandiderar till studenten och kyrkan. Den heter "That's what friends are for" och har en svårsjungen, men samtidigt väldigt, väldigt fin text. Versen går någonting såhär:
And I never thought I'd feel this way
And as far as I'm concerned
I'm glad I got the chance to say
That I do believe I love you
När jag sjöng just de där raderna, såg jag framför mig hur det kommer se ut i kyrkan. Jag ser mig själv stå med en mick i handen, likaså resten av treorna i kören, och jag ser även publikhavet av treor i kyrkbänkarna. Av någon anledning föreställer jag mig min kompis Mandus gråtandes, rörd av vår sång. Mina ögon fylls med tårar där inne i musiksalen och jag är nästan tvungen att lämna rummet. De andra får inte se mig gråta. Kanske på studenten om tre månader, men inte nu.
Starkast anledning till tårattacken tror jag var alla mina och Mandus minnen tillsammans. Vi var praktiskt taget oskiljaktiga i somras. Träffades vi inte och gjorde galna upptåg, så hade vi varandra konstant på sms. Och jag kan säga, utan att behöva tänka en extra gång, att studentåret inte hade blivit detsamma utan honom. Trots sina svåra tider, har han alltid stått vid min sida. (Gud, jag blir helt tårögd bara av att skriva det här.) Och trots hans ibland smått svårförståeliga humörsvängningar, är han den som alltid muntrat upp mig. När jag varit som tröttast på min familj, på skolan eller på mina andra vänner, räckte det bara med att han äntrade rummet eller gav mig en galen ansiktsmin, och mitt liv var på topp igen. Alla borde ha en vän som Mandus.
På studentdagen kommer jag högst sannerligen gråta ögonen ur mig. Inte för att studenten är en särskilt ledsam tid, det är ju en tid av glädje! Inte heller för att jag kommer sakna min klass, utan helt enkelt bara för att det kommer vara riktigt laddat med känslor. Min släkt från långa vägar kommer vara där och alla bara för min skull. Jag kommer också känna att jag verkligen klarade det. Jag klarade tre år av prov, inlämningar, krossade hjärtan, tentor, pojkvänner, vänner och ovänner. Och nu har jag gjort det, jag har klarat gymnasiet och är fri.
Jag kommer också gråta för själva gymnasietiden, för lärare och människor jag kanske aldrig mer kommer träffa och för en omgivning och atmosfär jag aldrig mer kommer vistas i. Jag kommer gråta över tre helt underbara år, som rusat förbi med ljusets fart, om inte snabbare. Jag kommer gråta över en tid som aldrig mer kommer tillbaka, över en tid där jag blev jag och över en tid jag utan tvekan skulle göra om vilken sekund som helst. Gymnasiet kan nog ha varit den bästa, samtidigt den mest smärtsamma, tiden i mitt liv. Ingenting kan mätas upp med den, inte ens högsta betyg i engelska C.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar