Alltså, snart flippar jag! Det här är något jag har diskuterat fruktansvärt mycket med mina vänner, och ibland undrar jag om det är jag som är konservativ eller bara trångsynt: tjej efter tjej i min ålder och yngre blir gravida. Mycket diskuterat och lite har vi kommit fram till, men jag står för mig sak, och att bli gravid i 18-, 19-, 20-årsåldern går faktiskt fetebort för mig. Upptäckte nyss en 19-årig tjej, som är gravid med sitt första barn. Hon tog alltså studenten i maj, samma månad träffade hon sin nuvarande pojkvän (ja, hej Facebook vet allt) och nu väntar de alltså sitt första barn. Alltså... VA? Ett halvår in i förhållandet är det skitbra att skaffa barn, va? Eller? Känner man varandra då? Vet man att man kommer spendera "alla sina dar" tillsammans då? Jag säger inte att man egentligen någonsin kan veta det, för det kan man inte; allt kan hända. MEN, efter ett halvår känner man inte en annan människa någonstans, hur mycket man än vill tro det. Och man kan absolut inte veta att man kommer spendera resten av livet tillsammans.
HERREGUD. Sånt här provocerar mig och gör mig så fruktansvärt upprörd. Jag försöker att inte bry mig, det är inte mitt liv, det är inte mig det gäller, men jag kan inte hjälpa att störa IHJÄL mig. En 19årig tjej ska leva livet; resa, plugga, festa, träffa människor - LEVA, vara ung. Inte vara hemma med en nyfödd unge. Folk får absolut leva som de vill, människor är i olika faser och kanske är den här tjejen redo för detta. Men det känns moraliskt bara så himla FEL. Jag förstår inte hur folk i sådana här situationer tänker, för mig är det helt obegripligt. Man har hela livet framför sig, varför RUSA in i vuxenlivet? Dit kommer man förr eller senare ändå. Plugga allt möjligt, kom underfund med vad du vill jobba med i framtiden, RES, upptäck saker, FESTA, lev, umgås, ha kul!
För mig är en graviditet så himla långt in i framtiden att jag inte kan röra vid det, än mindre se det. Jag vill inte vara en ung mamma, som går på socialbidrag och kommer på 20 år för sent att "shit, ja, nu kanske jag skulle leva ut det där ungdomslivet jag aldrig levde innan". Inte en CHANS. Jag ska plugga, jobba, skaffa mig en karriär, tjäna pengar, jag ska utanför Sverige och jag ska verkligen vara 1000% säker på att jag skaffar barn med rätt man.
Det jag nog försöker få fram är: det finns så himla mycket att göra innan vuxenlivet knackar på dörren, varför varför varför kasta sig in i någonting som kommer komma ändå? Jag kan inte förstå det, kommer aldrig någonsin förstå det. Men, återigen, det här är jag, det här är mina tankar, mina värderingar i livet. Folk får leva precis hur de vill, men jag personligen skulle aldrig välja ett sådant liv. Ha, vilken hycklare jag hade varit i så fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar