opublicerat inlägg #6

"Lyssnar om och om och om på Adeles senaste låt "Set fire to the rain" och det känns som om min hjärna skrynklas ihop lite mer för varje gång. Hon är ren, jävla magi, den kvinnan. I slutet av låten känns allt kaosartat, mina fingrar vill bara skriva en massa slumpmässiga, osammanhängande ord och min hals vädjar efter att få skrika tills rösten bryts. Vet inte vad jag tänker på, det flyger runt tusen tankar i min hjärna. Vill ut och springa, ut i mörkret, ensam. Söka mystik och kickar. Höjer jag musiken lite till, kommer jag nog krypa ur mitt eget skinn. Hennes röst är mjuk, men mitt liv är hårt. Kantigt. Tråkigt. Jag har lovat mig själv att aldrig, aldrig vara beroende av någon annan, utan att klara mig själv. Och jag har gjort det rätt bra nu ett tag, men jag är rädd för att det inte går särskilt smidigt längre. Jag beror på ett telefonsamtal, ett sms, en bekräftelse. Något som får mig att upptäcka mig själv igen och klara av ytterligare en dag. Det händer verkligen ingenting nu för tiden, jag är så jävla intjatad i mina rutiner att det bara är jobbigt. Jobba, plugga, träna, äta, sova. Såhär var mitt liv under skoltiden, men inte ska det väl fortsätta likadant därefter? Jag behöver göra något galet, något urflippat. Träffa någon ny, ge mitt liv lite spänning och ny mening. Vidga mina vyer, korsa gränser, bryta mig ut. I slutet av veckan får jag reda på min framtid; högskola eller inte högskola. Jag vill dit nu, jag har bestämt mig. Vill ha nya omgivningar och nya kontakter. Nya kroppar att krama, nya läppar att kyssa, nya händer att hålla. Och som vill hålla mina tillbaka."