när två blir en

Jag och Daniel har bestämt oss för att gå skilda vägar. I alla fall tills vidare. Ibland funkar det bara inte, och det har det inte gjort för oss på senaste tiden. Jag älskar honom fortfarande, men ett tag nu har jag känt att det är mer kompis-känslor än kärleks-känslor. Tyvärr kände han inte riktigt samma, men har var väl medveten om att det inte har funkat.

Beslutet var ändå gemensamt, men det gör lika jävla ont för det. Jag är ett vrak; gråter mest hela tiden och inombords är mitt hjärta delat itu. Över två år har jag spenderat med den här fina människan - och det är inget man bara rycker på axlarna åt och tänker "ah, det kommer fler". I över två år har han varit den viktigaste människan i mitt liv och jag har aldrig varit så kär innan, som jag var i honom. Jag tror att han är min soulmate, egentligen, men just nu var bara tajmingen lite dålig. Jag hoppas och önskar att vi kommer hitta varandra i framtiden igen, för vi är verkligen som gjorda för varandra, vi passar så bra ihop.

Vi har sagt att vi ska fortsätta vara vänner, och att tänka på det mellan tårarna, hjälper väldigt mycket. Han är ju min bästa vän, och att förlora både sin pojkvän och bästa vän samtidigt hade bara varit fruktansvärt. 

Samtidigt vill jag tacka Pia, Mats och Martina, för att ni tagit in mig i er familj och för allt ni gjort för mig. Jag vill också tacka Ingalill och Pelle, Mange och Ulle. Jag är evigt tacksam. Förhoppningsvis ses vi i framtiden igen. 

Till sist vill jag tacka dig, Daniel, för att du har stått ut med mig och varit bästa tänkbara pojkvän. Jag är DIG evigt tacksam. Du har verkligen förstört mig för framtiden; ingen kommer någonsin kunna ta din plats. Du finns alltid i mitt hjärta och jag kommer alltid att älska dig.